Session 5: Links between macro stability and financial stability

Loretta J. Mester, Federal Reserve Bank of Cleveland

Isabel Schnabel, Universität Bonn

Penningpolitiken påverkar bankernas risktagande och därmed också indirekt tillväxten i ekonomin. Så ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det en viktig fråga när en centralbank ska agera på tendenser till finansiella kriser. Ställer man det till sin spets blir den retoriska frågan hur mycket tillväxt och därmed välfärd som man är beredd att offra för att undvika stora finansiella kriser. En person som idag är 80 år har under sin livstid genomlevt två stora finansiella kriser. Är det för mycket?

Loretta J. Mester menade att centralbankerna kan göra mer än idag för att öka den finansiella stabiliteten, eller minska effekterna av finansiella kriser, utan att offra tillväxten i ekonomin.

För centralbanker är det av detta skäl, liksom för att undvika moral hazard, viktigt att skilja mellan de normala finansiella kriser, som oundvikligen uppstår i en dynamisk ekonomi, och de som är systemkritiska. De förstnämnda ska centralbankerna låta ha sin gång. Medan de måste agera vid systemkritiska kriser eftersom penningpolitiken påverkar den finansiella stabiliteten och vice versa.

En komplicerande faktor är att finansiella bubblor och kriser är så svåra att upptäcka i förväg, att det kan vara för sent att kväva dem i sin linda. Även när en centralbank agerar på ett tidigt stadium, kan det därför vara för sent för att hejda förloppet. Det gäller särskilt i USA där det finns väldigt många myndigheter med ansvar för översynen av olika delar av finanssystemet och det därför är mycket svårt både att agera snabbt och att koordinera åtgärder. 

Loretta J. Mester förordade därför systematiska lösningar (till exempel kapitalkrav) och ramverk som ger bättre stabilitet i hela det finansiella systemet, och som i bästa fall leder till att finansiella aktörer själva minskar riskerna i förväg. Det är också viktigt att regelverket inte blir så komplicerat att det är svårt att se om det efterlevs. Någon utökning av centralbankernas mandat när det gäller finansiell stabilitet ville hon inte se. Däremot bör en centralbank självklart ta hänsyn till effekterna av sina åtgärder på den finansiella stabiliteten.

Ingen centralbank kan nämligen ignorera den finansiella stabiliteten eftersom banksystemet har en väsentlig roll i genomslaget av penningpolitiken till den reala ekonomin.

Frågan är då hur mycket centralbanker ska engagera sig i den finansiella stabiliteten? Medan rollen som lender of last resort är okontroversiell, eftersom den stöder både den makroekonomiska stabiliteten och hela det finansiella systemet, råder det delade meningar om centralbanker ska agera proaktivt när finansiella bubblor uppstår, eller om de bara ska städa upp efteråt. Det gäller också frågan om i hur stor utsträckning centralbanker ska använda krisförebyggande verktyg (macroprudential tools), det vill säga reglering och tillsyn som syftar till att begränsa risken för allvarliga störningar i det finansiella systemet som helhet.

Isabel Schnabel konstaterade att vad gäller finansiella bubblor spelar det mindre roll för effekterna på ekonomin vilket tillgångsslag eller på vilken specifik delmarknad de uppstår. Däremot är det avgörande för hur stor skada de gör i hela ekonomin om de uppstår med hjälp av lånade medel eller med eget kapital. Det är också viktigt att upptäcka finansiella bubblor tidigt.

Att det skulle vara optimalt att bara städa upp efter att en finansiell bubbla brustit menade hon var osannolikt, inte minst eftersom en renodlad ”städstrategi” kan skapa nästa kris.

Något enskilt verktyg som bäst lämpar sig för att bekämpa finansiella bubblor verkar det emellertid inte finnas. Räntevapnet och krisförebyggande verktyg verkar vara komplement. Mest effektivt är en kombination av olika åtgärder där krisförebyggande övervakning fungerar som ett tidigt varningssystem och en första försvarslinje. Det är också viktigt att olika åtgärder inte motverkar varandra genom att det ena främjar risktagande medan det andra hämmar det.

En omdebatterad fråga är om centralbanker både ska fastställa regelverk för bankerna och övervaka dem, som är fallet med ECB sedan i november 2014. Tidigare forskning är begränsad och inte entydig, men tyder på att bankerna tenderar att vara mer robusta om de övervakas av centralbanken.

I sin forskning har Isabel Schnabel närmare undersökt graden av samarbete mellan övervakare av banksystemet och centralbanker i de fall dessa roller är skilda åt och det är tydligt att mer samarbete förbättrar både penningpolitiken och den finansiella stabiliteten. Inflationen blir lägre och risken för att finansiella kriser ska uppstå minskar med ökat samarbete.