Remissyttrande om förslag till Finansinspektionens föreskrifter om ett kvantitativt krav på likviditetstäckningsgrad och rapportering

Finansinspektionen

Box 7821

103 97 Stockholm

DNR 2012-507-STA

ER REF FI Dnr 11-13136

2012-08-23

Riksbanken tillstyrker Finansinspektionens förslag till nya regler om kvantitativa krav på likviditetstäckningsgrad och rapportering. Riksbanken delar därmed Finansinspektionens syn att Sverige bör gå före vad som påkallats av den internationella överenskommelsen i Basel och att Sverige dessutom bör införa ett särskilt krav på likviditettäckningsgrad separat i euro och US-dollar.

Riksbanken välkomnar att kravet på likviditetstäckningsgrad för de större instituten införs redan från 1 januari 2013, men anser att kravet bör omfatta något fler institut. Riksbanken föreslår därför att föreskrifterna så snart som möjligt under 2013 förändras så att företag med en balansomslutning över 50 miljarder omfattas, i stället för över 100 miljarder som förslås nu. Riksbanken anser även att förslaget för att säkert uppnå de önskade effekterna avseende ökad transparens och jämförbarhet bör kompletteras med ett specifikt krav på hur likviditetstäckningsgraden ska publiceras samt krav på att instituten offentliggör kvantitativ information om likviditetstäckningsgradens komponenter. Slutligen anser Riksbanken att möjligheten att på sikt införa ett särskilt krav på likviditetstäckningsgrad även i svenska kronor bör utredas eftersom det är angeläget att bankerna har en god motståndskraft mot likviditetsstress även i svenska kronor.

Ett kvantitativt krav på likviditetstäckningsgrad bidrar till att öka motståndskraften i det svenska finansiella systemet.

Den finansiella krisen har visat att de existerande regelverken för banker inte fångade upp riskerna i tillräcklig utsträckning. Baselkommittén har därför arbetat fram ett nytt omfattande regelverk för banker, Basel III. En del av detta regelverk syftar till att stärka bankernas motståndskraft mot kortfristig likviditetsstress. Riksbanken har vid flera tillfällen framfört att det är angeläget att denna del av det nya regelverket införs i Sverige så snart som möjligt. Ett viktigt skäl till detta är att svenska banker i stor utsträckning finansierar sig på de finansiella marknaderna, vilket gör dem särskilt känsliga för stress som kan uppstå på dessa. Riksbanken stödjer därför Finansinspektionens (FIs) förslag att införa det kvantitativa kravet Liquidity Coverage Ratio (LCR) – likviditetstäckningsgrad – i Sverige från 1 januari 2013.

Vidare har Riksbanken vid flera tillfällen konstaterat att likviditetsrisk i utländsk valuta från ett svenskt perspektiv är mer problematisk än likviditetsrisk i svenska kronor.[1] Det beror på att bankernas finansiering i utländsk valuta, varav en stor del är i euro och US-dollar, tenderar att vara mer kortfristig än finansieringen i svenska kronor, på samma gång som den ofta är mer flyktig. Samtidigt är Riksbankens möjlighet att bistå banksystemet med utländsk valuta mer begränsad. Det är av dessa skäl mycket viktigt att bankerna begränsar sin likviditetsrisk och har tillräckligt stora likviditetsbuffertar i utländsk valuta. Ett kvantitativt krav på likviditetstäckningsgrad separat i valutorna euro och US-dollar innebär att bankerna måste beakta likviditetsriskerna och hålla en likviditetsbuffert i dessa valutor. Riksbanken anser det därför mycket angeläget att Sverige går längre än den internationellt överenskomna miniminivån och så som föreslagits även inför ett kvantitativt krav på likviditetstäckningsgrad separat i valutorna euro och US-dollar.

Riksbanken är medveten om att en konsekvens av att Sverige inför ett kvantitativt krav på likviditetstäckningsgrad tidigare än andra länder är att utformningen av kravet baseras på riktlinjer för LCR utgivna av Baselkommittéens i december 2010. Riksbanken är också medveten om att det internationellt pågår diskussioner om att justera LCR-måttet i förhållande till uppgörelsen 2010. Likväl anser Riksbanken att Basels överenskommelse från december 2010 är en bra utgångspunkt för det krav som nu införs, men välkomnar också FIs avsikt att följa det internationella arbetet. Det är emellertid viktigt att fokus för föreskrifterna även i fortsättningen tar sin utgångspunkt i värnandet av den finansiella stabiliteten i Sverige. För att underlätta transparensen och den internationella jämförbarheten är det också viktigt att verka för enhetliga definitioner. Om definitionerna som en följd av den internationella diskussionen görs mindre strikta kan det finnas anledning att i stället överväga att öka kraven i Sverige på bankernas likviditetstäckningsgrad från 100 procent.

Riksbanken stödjer även förslaget att kravet inte behöver uppfyllas i en stressituation, alltså att ett institut i vissa situationer kan använda sin likviditetsbuffert och tillfälligt ha en likviditetstäckningsgrad under 100 procent. Riksbanken anser att likviditetsbufferten som bankerna kommer att tvingas hålla i första hand ska vara en del av bankens försvar mot likviditetsstress och minska sannolikheten för att banken ska behöva söka hjälp från myndigheterna.

Riksbanken anser att bedömningen av huruvida en stressad situation föreligger ytterst ska avgöras av FI – inte av institutet i fråga. Det är centralt att Finansinspektionen informerar Riksbanken om viktigare frågor om institutens likviditetssituation. Riksbanken anser vidare att bedömningen av om det föreligger likviditetspåverkande stress är en viktig fråga som har sådant samband med Riksbankens arbete med betalningssystemets stabilitet, att Finansinspektionen bör samråda med Riksbanken innan den tar ställning till om det föreligger likviditetspåverkande stress.

Riksbanken anser att riskerna i det svenska finansiella systemet motiverar att det kvantitativa kravet på likviditetstäckningsgrad omfattar en större grupp och att gränsen för vilka institut som omfattas av förslaget under 2013 sänks till 50 miljarder kronor.

Den föreslagna tillämpningen av det kvantitativa kravet på likviditetstäckningsgrad innebär att de åtta största svenska instituten omfattas, vilket i dagsläget också är merparten av instituten som i stor utsträckning använder sig av marknadsfinansiering. Ett stort nyttjande av de finansiella marknaderna för att finansiera sin verksamhet gör ett institut särskilt utsatt för likviditetsrisk, vilket i sig motiverar ett kvantitativt krav på likviditetstäckningsgrad för sådana institut. Riksbanken har vid flera tillfällen framfört att de svenska storbankerna bör omfattats av ett krav på likviditetstäckningsgrad (LCR), bland annat av detta skäl. Dock omfattas inte alla institut som använder sig av marknadsfinansiering och det är möjligt att fler mindre institut väljer att finansiera en del av sin verksamhet via de finansiella marknaderna framöver, vilka då inte heller kommer att omfattas. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att även andra typer av finansiering och vilken typ av verksamhet som banken har kan ge upphov till likviditetsrisker. Och hur sammanlänkat institutet är med det övriga banksystemet påverkar i sin tur vilken betydelse det skulle ha för det finansiella systemet som helhet om institutet drabbades av likviditetsproblem. Att många banker använder marknadsfinansiering gör samtidigt att risken för indirekter spridningseffekter genom till exempel ryktesspridning är väsentlig.

På grund av koncentrationen i det svenska banksystemet, sammanlänkningen mellan de olika bankerna och att många av de svenska bankerna använder sig av marknadsfinansiering, kan problem i ett mindre institut medföra finansieringsproblem för bankerna under stressade perioder. Riksbanken anser därför att det kvantitativa kravet på likviditetstäckningsgrad på sikt bör omfatta en större grupp av banker och föreslår därför att gränsen så snart som möjligt under 2013 sänks så att alla företag med en balansomslutning över 50 miljarder omfattas, i stället för över 100 miljarder som nu föreslås av FI. Huvudskälet till detta är att Riksbanken anser att en större andel av det svenska finansiella systemet bör omfattas av förslaget. Det är dock viktigt att föreslagna föreskrifter kan börja gälla från 1 januari 2013 och att utvidgningen inte försenar genomförandet.

Till sist konstaterar Riksbanken att utländska bankers svenska filialer inte omfattas av förslaget om ett kvantitativt krav på likviditetstäckningsgrad. Även dessa har dock i vissa fall betydande verksamhet i Sverige, vilket innebär att de även kan påverka den finansiella stabiliteten i Sverige. Riksbanken anser därför att det är mycket viktigt att FI säkerställer att de löpande får tillgång till information om utländska filialers likviditetsrisk och filialernas likviditetstäckningsgrad i svenska kronor.

För att föreskrifterna ska få önskad effekt är det viktigt att bankerna redovisar likviditetstäckningsgraden och ytterligare information om den på ett enhetligt sätt

Att informationen om bankernas likviditetsrisker är enhetlig och jämförbar mellan bankerna är en förutsättning för att investerare och andra intressenter ska kunna analysera och jämföra likviditetsriskerna i det svenska banksystemet. Sedan hösten 2010 har Riksbanken rekommenderat de svenska storbankerna att förbättra informationen om sina likviditetsrisker i den offentliga rapporteringen. Samtliga av storbankerna redovisade i samband med den senaste kvartalsrapporteringen sin LCR, alltså Baselkommitténs motsvarighet till likviditetstäckningsgrad. Riksbanken anser att bankerna även bör offentliggöra ytterligare jämförbar information och nyckeltal om sina likviditetsrisker.

För att säkerställa att införandet av föreskrifterna leder till ökad transparens och ökad jämförbarhet mellan bankerna anser Riksbanken att de nya föreskrifterna bör kompletteras i två avseenden:

• För det första bör föreskrifterna (eller de befintliga föreskrifterna om offentliggörande av information) kompletteras så att mer specifika krav ställs på frekvens för publicering och med vilken eftersläpning likviditetstäckningsgraden ska publiceras så att detta sker på ett enhetligt sätt. Riksbanken anser det angeläget att informationen om likviditetstäckningsgraden är så aktuell som möjligt.

• För det andra bör föreskrifterna kompletteras med specifika krav på att bankerna även offentliggör kvantitativ information om de viktigaste komponenterna i beräkningen av likviditetstäckningsgraden. Riksbanken anser att denna information åtminstone storleken på likviditetsbufferten, utflöden och inflöden samt de viktigaste delkomponenter av dessa bör offentliggöras. Detta är en förutsättning för att investerare, motparter och andra intressenter själva ska kunna beräkna jämförbara nyckeltal för institutetens likviditetsrisker och kunna skapa sig en bra överblick över likviditetsriskerna i det svenska finansiella systemet.

Möjligheten att införa ett krav på likviditetstäckningsgrad även i svenska kronor bör utredas

Riksbanken har i första hand förordat att ett kvantitativt krav på livkiditetstäckningsgrad införs i Sverige för alla valutor sammanräknat och dessutom separat i euro och dollar. Det är dock även viktigt att bankerna hanterar likviditetsrisken i svenska kronor på ett bra sätt och att den inte blir för stor.

Riksbanken anser därför att det är angeläget att se över möjligheten att på sikt införa ett krav på likviditetstäckningsgrad även i svenska kronor. Att införa ett sådant krav innebär dock att vissa strukturella problem förknippade med den svenska finansiella marknaden måste hanteras. Inte minst innebär den relativt begränsade tillgången på höglikvida tillgångar som statsskuld (s.k. Level 1) i svenska kronor en begränsning som skulle göra det svårt för banksystemet i sin helhet att uppnå ett sådant krav. Hur denna fråga kan hanteras bör därför först utredas närmare.

På direktionens vägnar:

Stefan Ingves

                                                                   Eva Cory

I beslutet har deltagit: Stefan Ingves (ordförande), Kerstin af Jochnick, Karolina Ekholm, Per Jansson, Lars E.O. Svensson och Barbro Wickman-Parak.

Föredragande har varit Johanna Eklund.

__________________________________

Fotnot

[1] se exempelvis Finansiell Stabilitet 2011:2 och 2012:1, Sveriges riksbank