Ekonomiska avdelningen
Claes Berg
Hans Lindblad
Alexander Nilson
Utredningen utgår ifrån att konsumentprisindex bör mäta inverkan av prisändringar på hushållens kostnader för konsumtion av varor och tjänster. En fråga, som inte analyserats närmare, är om ett bredare mått för inflation skulle vara bättre än KPI som underlag för stabiliseringspolitiken. Ett brett tillgångsprisviktat index har diskuterats från tid till annan, men har dock inte fått praktisk relevans i något land eftersom ett sådant är mycket svårt att konstruera och tolka. Mot denna bakgrund är utredningens syn att konsumentprisindex i första hand bör vara konstruerat som ett mått på hushållens levnadskostnader rimlig. Samtidigt kan det konstateras att om ett index utnyttjas för ett antal olika användningsområden tenderar dessa ställa olika typer av krav, vilket kan försvåra framtagandet av ett mått som betraktas som "optimalt" för alla olika användningsområden. Även denna fråga hade kunnat ges större utrymme i utredningen.
Ändrad indexformel:
Utredningen föreslår, utöver nya beräkningsformler för indexberäkningarna, att ett något äldre, men samtidigt säkrare, underlag för vikter används jämfört med idag. Utredningens beräkningar visar att revideringar, i det delvis prognostiserade underlag som används idag, inte på något avgörande sätt påverkar resultaten. Däremot skulle användandet av äldre och definitiv konsumtionsstatistik möjliggöra att ett mer detaljerat viktunderlag kan utnyttjas. Detta tillsammans med produktionstekniska hänsyn talar för att ett äldre viktunderlag är att föredra. Mot detta står att den föreslagna år-till-månadslänken kan vara behäftad med ett något större systematiskt fel än den nuvarande korttidslänken till följd av att vägningstalen baseras på äldre konsumtionsdata. Utredningens simuleringar indikerar dock att så inte tycks vara fallet. Det förefaller därför motiverat att använda äldre och säkrare underlag för beräkning av vägningstalen i index.
Det är viktigt att prisutvecklingen enkelt kan analyseras bl.a. genom att studera olika delaggregat och bidragstabeller. Utredningens förslag beträffande val av indexformel behöver inte innebära några tillkommande beräkningstekniska svårigheter jämfört med nuvarande principer. Analysen blir dock svårare än med enklare indexformler, som används i många andra länder. Det är ur analyssynpunkt också viktigt att samma beräkningsformel används även på förhållandevis små indexaggregat. Utredningens förslag på detta område innebär dock en rimlig avvägning mellan enkelhet och krav från indexteori.
En övergång till det föreslagna sättet att mäta inflationen som kvoten mellan två indextal innebär att prisutvecklingen påverkas av både ändrade priser och de förskjutningar i konsumtionssammansättningen, som registreras i samband med viktrevisionerna vid årsskiften. För närvarande påverkas endast indextalen, men inte 12-månaderstalen av de skillnader som uppstår mellan lång- och korttidsindex p.g.a. förskjutningar i konsumtionens sammansättning. Förslaget innebär att inflationstakten, allt annat lika, blir något lägre än med nuvarande metod (se principskiss). (Se bifogad wordfil).
Exakt hur stor skillnaden kommer att bli är osäkert. Den historiska skillnaden mellan lång- och korttidsindex i nuvarande index uppgår till i genomsnitt -0,2 procentenheter per år. Under 1993-1997 var skillnaden mellan lång- och korttidsindex snarare omkring -0,3 procentenheter i genomsnitt per år. Eftersom denna skillnad varierat mellan olika år kan också variationen i inflationstakten komma att öka något med utredningens förslag. Simuleringar som genomförts av utredningen tyder dock på att skillnaderna framdeles kan komma att begränsas till -0,1 procentenheter i genomsnitt. En orsak till att skillnaderna nu förväntas bli mindre är att utredningen även föreslår ändrade principer för beräkningen av egnahemsposten, som historiskt givit stora bidrag till skillnaden mellan lång- och korttidsindex.
Enligt utredningens förslag kommer prisutvecklingen även under kortare perioder än 12 månader, men som sträcker sig över ett årsskifte, att påverkas av både ändrade priser och förskjutningar i sammansättning i hushållens konsumtion. Ur analytisk synpunkt kan detta skapa ett mindre problem vid årsskiften. När det gäller prisutvecklingen från december till januari, föreslår utredningen därför att effekten av viktrevisionen regelmässigt räknas bort vid rapporteringen. Därmed skulle månadsförändringen i januari bli jämförbar med de övriga 11 månaderna. Förslaget är rimligt men innebär samtidigt att det inte blir möjligt att erhålla 12-månaderstal eller indexnivåer genom att kedja samman månadsförändringar.
Ett annat problem är att flertalet andra länder inte beräknar KPI på ett sådant sätt att prisförändringar påverkas av viktrevideringar. Av denna anledning skulle det kunna uppstå en systematisk skillnad, när inflationsutvecklingen jämförs med den i andra länder. Detta kan tala för att HIKP:s roll som index vid jämförelser av prisutvecklingen i olika länder skulle öka om den föreslagna indexkonstruktionen valdes.
Sammantaget innebär den föreslagna indexkonstruktionen vissa fördelar jämfört med den som för närvarande reglerar konsumentprisindex i Sverige. Emellertid saknas i utredningen en analys av hur inflationen bäst bör mätas utifrån indexets olika användningsområden.
Boendekostnader
Egnahemsposten är ett kontroversiellt och svårt område. Detta återspeglas bl.a. av att två ledamöter i indexnämnden bifogar särskilda yttranden där de tar avstånd från utredningens förslag. Utredningens genomgång av hur egnahem behandlas internationellt visar också att andra länder behandlar denna post på olika sätt.
Det ideala vore att det existerade en tillräcklig omfattande uthyrning av egnahem, eftersom den uppmätta hyran då kunde användas i indexberäkningen. I avsaknad av en sådan information utgår utredningen ifrån en ansats som kan härledas under perfekt konkurrens, ett antagande som inte är realistiskt. Därtill antar utredningen att den förväntade realräntan är konstant och att prisutvecklingen på småhus och konsumtionsvaror är lika. Dessa antaganden är svåra att motivera på basis av den historiska utvecklingen. En svaghet i förslaget är att det inte är lämpligt att stigande (fallande) villapriser leder till att konsumentprisindex stiger (faller) och därmed medför ökad (minskad) kompensation för hushåll som också är ägare av egnahem. Dessutom vore det olyckligt om bostadskostnaderna beräknas på olika sätt beroende på upplåtelseform (se även utredningens förslag angående bostadsrätter nedan).
Den föreslagna metoden för beräkning av kapitalkostnaderna för egnahem är otillfredsställande. Detta talar för att frågan behöver analyseras ytterligare. Det finns i stort sett sex alternativ att ta ställning till:
1. Den nuvarande metoden.
2. Den föreslagna metoden.
3. En modifierad variant av den föreslagna metoden (se Assarssons yttrande).
4. Hyresekvivalentansatsen.
5. Räntekostnaderna tas bort ur index.
6. Nettoanskaffningsprincipen.
Den nuvarande indexkonstruktionen är behäftad med problem när det gäller KPI:s användbarhet som målvariabel för penningpolitiken vilket talar emot att denna ansats väljs, även om den kan anses fylla behoven utifrån kompensationsändamål.
Ett alternativ till utredningens förslag presenteras av en ledamot i indexnämnden (se särskilt yttrande av B. Assarsson). Assarsson delar utredningens förslag vad avser den principiella behandlingen av egnahemsposten, men föreslår vissa förändringar i de praktiska överväganden som utredningen gjort vad gäller både räntor och förväntad fastighetsinflation. Assarssons modifierade förslag innebär att dessa faktorer också kommer att påverka prisutvecklingen.
Hyresekvivalensansatsen innebär att priset på egnahemsboende helt enkelt sätts lika med hyror i hyreshus. Denna metod används av flera länder i Europa och av USA. Dessutom använder de svenska nationalräkenskaperna denna ansats vid beräkning av privat konsumtion. Å ena sidan är hyresekvivalentansatsen enkel och skulle skapa en likformig behandling av hela bostadsposten i KPI. Å andra sidan innebär ansatsen att olika boendeformer antas vara ekvivalenta. Även om det finns brister med hyresekvivalensansatsen skulle det vara intressant med en djupare analys av motiven till att så många andra länder valt denna ansats.
Ett annat alternativ är att utelämna kapitalkostnaderna i egnahem. Denna ansats används f.n. av EU vid beräkning av HIKP. Ur stabiliseringspolitisk synvinkel är den främsta fördelen att den omvända räntekanalen försvinner, dessutom är metoden enkel. Men ur kompensationssynpunkt är ansatsen mer tveksam. Dessutom bör ett index som skall fungera som målvariabel för penningpolitiken vara så brett som möjligt.
En ytterligare alternativ metod är den sk. nettoanskaffningsprincipen som innebär att bostäder behandlas som vilken vara som helst och mäter de priser som hushållen betalar vid köp av nya hus. Statistikmyndigheterna i Nya Zeeland och Australien använder denna metod.
När det gäller behandlingen av bostadsrätter föreslår utredningen att hyresekvivalentansatsen (med vissa små förändringar) även i fortsättningen ska användas. Även denna komponent kan dock lämpligen analyseras vidare tillsammans med egnahemsposten.
Utredningen förslår att bostadsbidrag ej heller fortsättningsvis inkluderas i konsumentprisindex samtidigt som utredningen presenterar skäl till att dessa bidrag bör ingå. Mot denna bakgrund bör frågan analyseras ytterligare.
Politiskt beslutade taxor m.m.
Det största problemet med att mäta priserna på dessa taxor är att priserna ofta är inkomstberoende. Utredningen föreslår att KPI skall beakta det faktiska belopp som konsumenterna får betala för tjänsten. Detta kallas den exogena ansatsen, vilken också är den som HIKP använder. Den exogena ansatsen innebär att avgiftsökningar till följd av inkomstökningar kommer att registreras som inflation. Metoden medför att produktivitetsförändringar som i sin tur bestämmer reallöneutvecklingen på sikt kommer att påverka inflationen i samma riktning. Alternativet är att bara mäta förändringar i taxestrukturen. Detta innebär emellertid att vad som klassas som prisförändring eller ej beror på den bakomliggande orsaken.
Mycket talar för att index i största möjliga mån bör mäta de priser som hushållen möter, oavsett vad den bakomliggande orsaken är. För att kunna fungera som kompensationsindex bör KPI täcka så stor del av hushållens konsumtion som möjligt. Utredningens förslag ansluter dessutom till hur andra liknande taxor mäts i KPI. Mot denna bakgrund är det rimligt att både barnomsorg och äldrevård bör inkluderas i index. Den sk. exogena ansatsen är inte utan problem men måste ändå betraktas som mest rimlig. Dessutom medför ansatsen större jämförbarhet med HIKP.
Tillförlitlighet
KPI-utredningens relativt utförliga genomgång av tillförlitligheten i KPI är ett välkommet tillskott till den allmänna kunskapen om dessa beräkningar. En hög grad av tillförlitlighet och precision är önskvärt då avvikelser i KPI får konsekvenser på ett antal samhällsekonomiska områden, bl.a. när det gäller möjligheten att göra goda KPI-prognoser.
Av genomgången framgår att dagens KPI bedöms sakna systematiska fel men att urvalsosäkerheten är förhållandevis stor. Urvalsosäkerheten bedöms uppgå till plus/minus 0,4 procentenheter vid en jämförelse mellan 12-månaderstal för olika år.
Denna grad av urvalsosäkerhet är en följd av att de svenska KPI-beräkningarna baseras på förhållandevis små urval vid en internationell jämförelse. Kostnadsskäl är enligt utredningen huvudskälet till att inte större urval utnyttjas. En halvering av urvalsosäkerheten bedöms kräva en fyrdubbling av urvalsstorleken. Även med hänsyn till denna kostnadsaspekt framstår det dock som motiverat med en högre ambitionsnivå för tillförlitligheten i KPI-beräkningarna. Detta skulle bl.a. underlätta framtagandet av prognosunderlag inför utformningen av penning- och finanspolitiken samt vid utvärdering av den förda politiken. Den samhällsekonomiska kostnaden för felaktiga underlag kan vara stor.
Utredningen konstaterar att dagens KPI är fritt från systematiska fel. Detta beror på att en underskattning på 0,3 procentenheter inom stora delar av KPI motverkas av en underskattning i räntekostnaderna för egnahem. Utredningens förslag vad avser bostadsposten innebär således att inflationen mätt med KPIF kommer vara behäftad med ett systematiskt fel motsvarande ca 0,3 procentenheter på årsbasis. Vid oförändrade indirekta skatter och subventioner bör samma systematiska skillnad finnas mellan inflationen mätt med UND1X och KPI. Utredningen diskuterar inte eventuella implikationer av införandet av ett systematiskt fel i målvariabeln för penningpolitiken.
Samtidigt indikerar utredningens beräkningar att den idag använda metoden för beräkning av bostadsposten har stora brister. Jämförelser med ett flertal alternativa metoder tyder inte bara på en genomsnittlig systematisk underskattning utan också en betydande variation mellan olika år. Under år då ränteläget stigit har den metod som används idag resulterat i en överskattning och under år då ränteläget fallit har den resulterat i en underskattning relativt samtliga alternativa metoder.
Det framstår även mot denna bakgrund som angeläget att, om möjligt, finna en mera tillförlitlig metod för bostadsposten i KPI.
KPI-utredningen pekar också på förekomsten av enstaka felaktigheter i publicerade KPI-data och föreslår en utbyggnad av kontrollsystem som minimerar denna risk. Denna bedömning är rimlig.
Kompletterande index m.m.
Utredningen föreslår att de månadsvisa beräkningarna av nettoprisindex (NPI), som mäter KPI exkl. indirekta skatter och subventioner dvs. den relativa förändringen i företagens intäkter, avbryts och ersätts av ett sk. konstantskatteindex (KSI). Ett KSI mäter prisutvecklingen i konsumentledet vid oförändrade indirekt beskattning och ansluter till det bredaste måttet på underliggande inflation, UND1X.
Nettoprisindex (NPI) svagheter motiverar inte månadsvis produktion av indexet. NPI och konstantskatteindex (KSI) mäter emellertid olika saker. Dessutom tillhör NPI en av de få variabler där det finns en lång rad av observationer, vilket kan vara av betydelse för forskningsändamål. Det kan därför finnas skäl att överväga en fortsatt men inte lika frekvent, t.ex. kvartalsvis, produktion av NPI.
Utredningens förslag rörande indexnämndens roll, sammansättning och ansvarsområden framstår som rimliga liksom att SCB föreslås löpande beräkna och publicera en konstantskatteindex.
