Ingves: Penningpolitik och makrotillsyn i en globaliserad värld
Finanskrisen har visat att det behövs ett nytänkande i samspelet mellan penningpolitiken och tillsynen och regleringen av de finansiella marknaderna både hemma och i omvärlden. Vi behöver helt enkelt göra större gemensamma ansträngningar för att undvika framtida finansiella obalanser. Det påpekade riksbankschef Stefan Ingves då han på onsdagen talade på Handelshögskolan.
Riksbankschef Stefan Ingves sammanfattar sitt tal
Finansinspektionen har fått huvudansvaret för det nya politikområdet makrotillsyn som vuxit fram efter finanskrisen. Men eftersom politikområdena behöver samspela krävs ett nära samarbete mellan myndigheterna, ansåg Ingves.
I den svenska debatten ser man dock inte mycket diskussion om behovet av att samordna makrotillsynen och penningpolitiken - och inte heller om att penningpolitiken i vissa lägen kan behöva användas för att motverka finansiella obalanser. Här verkar det snarast som om man från början utgår ifrån att makrotillsyn och penningpolitik inte har några nämnvärda beröringspunkter utan kan bedrivas mer eller mindre oberoende av varandra utan några problem. I dagens komplicerade värld är det, enligt Ingves, inte möjligt att ha sådana vattentäta skott.
– Om penningpolitiken ska klara sina uppgifter på ett bra sätt framöver så måste makrotillsynen fungera väl - men det omvända gäller också, framhöll Ingves. Vi behöver också samarbeta om konkreta åtgärder som kan lösa de problem vi ser idag.
– Min förhoppning är att diskussionerna i det nybildade finansiella stabilitetsrådet leder till att de beslut som behöver fattas också verkligen fattas även om det förmodligen då och då kommer att handla om politiskt ganska obekväma beslut.
Hushållens skulder – den största inhemska risken
Ingves pekade på ett uppenbart problem som vi har att hantera idag: de svenska hushållens skuldsättning. Skuldkvoten har ungefär fördubblats på tjugo år och detta är inte en hållbar utveckling. Det här problemet kan vi knappast komma till rätta med utan att det kommer att märkas för enskilda hushåll och innebära kostnader för ekonomin som helhet.
Ingves visade med några mycket enkla räkneexempel att av de åtgärder som nu diskuteras - den kontracykliska kapitalbufferten, bolånetaket, ränteavdraget och amorteringskrav - så har amorteringskrav allra störst effekt på hushållens incitament att ta upp lån.
– Det naturliga vore att ställa krav på amorteringar. Stocken av befintliga bostadslån skulle då minska. Det skulle dessutom ge hushållen starkare incitament att hålla igen på lånandet. Ett sådant krav vore rimligt - och något som man på andra håll i världen ser som en självklarhet.
Men Ingves betonade att det också behövs andra insatser för att komma åt hushållens skulder. Vi behöver hantera den illa fungerande bostadsmarknaden och bristen på bostäder som pressat upp priserna och därmed skuldsättningen. Utbudet av bostäder behöver öka. Ingves påpekade att det är viktigt att agera så snart som möjligt. Om skuldsättningen och bostadspriserna fortsätter uppåt når de efter hand nivåer som innebär ännu större risker och en ekonomi som blir ännu mer känslig för störningar.
Ingves avslutade med att konstatera att behovet av samarbete mellan politikområden är givet medan det däremot är osäkert exakt hur en lämplig politikmix bör se ut.
– Men vi kan inte dröja med alla konkreta åtgärder i väntan på att forskningen ska ge oss svar. Till det är riskerna för höga.
Läs hela talet: Penningpolitik och makrotillsyn i en globaliserad värld
