Session 3: The role as a lender of last resort

Charles Calomiris, Columbia Business School

Charles Goodhart, London School of Economics

Finanskrisen 2007-2009 kännetecknades av att banker var tvungna att ställa in sina betalningar på grund av brist på likviditet. Centralbanken spelar i dessa fall en viktig roll som en ”lender of last resort”. Det vill säga när den krisande banken inte kan finna finansiering på något annat sätt kan den ansöka om nödkrediter hos centralbanken.

Charles Calomiris lyfte fram att det krävs explicita lagar och regler för att centralbanken på bästa möjliga sätt ska kunna agera som lender of last resort. Han nämnde Kanada som ett exempel där det på förhand är reglerat vilken händelse som ska mötas med vilken typ av åtgärd.

Charles Goodhart föreslog istället att när centralbanken blir involverad som lender of last resort ska den göra en bedömning av den förväntade förlustens storlek. Är den större än ett visst belopp så ska centralbanken kräva tillstånd från regeringen innan lender of last resort-åtgärder vidtas. Detta eftersom det enligt honom inte på förhand går att specificera en händelse eller krisens karaktär.

Charles Goodhart förkastade vidare idén om att centralbanken lånar till marknaden istället för till individuella institutioner vid en kris. Detta eftersom bankerna på marknaden inte kommer vilja låna ut pengar till en svag bank, vilket gör att en ond spiral kan uppstå. Först går den svagaste banken omkull, därefter den näst svagaste och så vidare.

Problemet med moral hazard, det vill säga att bankerna tar för stora risker för att de räknar med att bli räddade av centralbanken, motverkas bäst genom att behandla den första banken som ber om hjälp sämst eftersom den mest sannolikt har agerat mest riskfyllt. Därefter måste centralbanken vara beredd att rädda övriga banker. Ett annat sätt att motverka moral hazard är att involvera andra banker i räddningsaktionen. Det vill säga om andra banker vill undvika en systemrisk måste de själva vara med och betala.

Slutligen krävs en förändring av incitamentsstrukturen. Beslutsfattare som kan påverka en banks agerande ska inte ha ansvarsfrihet.