Yttrande över förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om öppenhetskrav för emittenter vars värdepapper upptagits till handel på en reglerad marknad

Finansdepartementet
103 33  Stockholm

 

DNR 2003-712-DIR

 

1. Inledning

Sveriges riksbank har beretts tillfälle att yttra sig över direktivförslaget om öppenhetskrav för emittenter vars värdepapper upptagits till handel på en reglerad marknad. Vidare har Finansdepartmentet specifikt efterfrågat synpunkter på två frågeställningar: om avvägningen av detaljnivå i direktivet är lämplig mot bakgrund av Lamfalussymodellen och om Sverige bör införa högre krav i sin nationella lagstiftning än dem som direktivet specificerar.

Direktivet berör Riksbankens ansvarsområde genom att påverka villkoren för värdepappersemittenter och därmed även effektiviteten på värdepappersmarknaderna. I förlängningen kan detta påverka möjligheterna att uppfylla Riksbankens mål om att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.

Riksbanken presenterar först sina principiella synpunkter på direktivet i sin helhet och besvarar sedan Finansdepartments två frågor.

2. Riksbankens synpunkter

Pålitlig information om ägarstrukturer och emittenters finansiella position är nödvändigt för att värdepappersmarknaderna ska fungera effektivt. Samtidigt finns det en kostnad för information. Vid reglering av information är det därför viktigt att väga behovet mot kostnaderna. I syfte att bättre förstå hur denna avvägning gjorts i det nu aktuella fallet hade Riksbanken gärna sett att kommissionen i underlaget till direktivet närmare analyserat de ekonomiska motiven för att via lagstiftning reglera informationsflödet mellan privata aktörer. Detta hade kunnat underlätta en förståelse för vilka aspekter av informationen som är regleringsfrågor och vad marknaden själv bäst via standards och avtal kan hantera.

Frågan är om kraven på informationsutgivning bör definieras i lagstiftning, annan reglering eller helt enkelt utvecklas som marknadspraxis. Riksbanken anser att marknaden i de flesta fall själv kommer att ställa de krav på information som behövs och därför bör regleringen ligga på en miniminivå. 

Det är även viktigt att kraven på informationsutgivning inte blir så pass hårda att de utgör ett hinder för mindre företag att finansiera sig på marknaden. Direktivförslaget ställer i princip samma krav på alla europeiska företag utan hänsyn till storleken på företaget, vilken sorters marknad de handlas på eller hur stort deras finansieringsbehov är. Det aktuella förslaget verkar ändå väl avvägt i detta avseende då informationskraven har ställts med hänsyn till mindre företag. 

I ett europeiskt sammanhang är det även nödvändigt att fråga sig vilka principer som måste hävdas centralt för att stödja harmoniseringen av de europeiska finansiella marknaderna. Genom att etablera minimistandarder för informationsutgivning på europeiska finansiella marknader och förbjuda medlemsstater att instifta t.ex. språkkrav som riskerar fungera som inträdesbarriärer, bidrar direktivet till en effektiv inre marknad. Direktivet verkar även ha hittat en rimlig lösning genom att specificera att en hemmedlemsstat kan, men att en värdmedlemsstat i princip inte kan, ställa högre krav på en emittent eller en innehavare av ett värdepapper än vad direktivet föreskriver.

3. Riksbankens svar på Finansdepartementets frågor

I enighet med beslutsstrukturen för EU-lagstifting i frågor gällande värdepappersmarknaderna, initierad av Lamfalussygruppens förslag, lämnas detaljstyrningen till kommissionen. Fördelen med en sådan reglering är att man undviker att i direktivet fastställa standarder och krav som snabbt kan föråldras. Riksbanken stöder denna lagstiftningsmodell och vill framhålla vikten av att direktivet hålls på en principiell nivå och att detaljer överlämnas till kommissionen. Därigenom kan en mer flexibel reglering uppnås. Eftersom detta direktiv inte ligger inom Riksbankens primära ansvarsområde görs här ingen mer detaljerad analys av vilka frågor som, i just detta direktivförslag, bör regleras på vilken nivå i Lamfalussy-processen. Riksbanken vill ändå ifrågasätta detaljnivån i det nuvarande direktivförslaget. På flera områden, bl.a. specificeringen av innehållet i och publiceringsformen för kvartalsrapporterna, ter sig förslaget möjligen väl detaljerat, vilket förhöjer risken att direktivet onödigt snart blir föråldrat. 

Riksbanken anser vidare att den svenska lagstiftningen principiellt inte bör införa krav på information som går utöver vad direktivet föreskriver. Marknaden bör i största möjliga mån själv få ställa krav på vad som är lämplig nivå och frekvens på information.

Beslut i detta ärende har fattats av vice Riksbankschef Villy Bergström efter föredragning av Felice Marlor och Jonas Niemeyer.

 

Villy Bergström

Felice Marlor och Jonas Niemeyer