Öberg: Penningpolitikens Moment 22 - om osäkerhet i penningpolitiken
På tisdagen talade förste vice riksbankschef Svante Öberg inför inbjudna gäster på Riksbanken. Öberg diskuterade det Moment 22 som han menar att man står inför som penningpolitisk beslutsfattare. Eftersom penningpolitiken verkar med eftersläpning bör den åtminstone delvis baseras på prognoser. Samtidigt är Riksbankens och andra prognosmakares förmåga att göra prognoser för BNP-tillväxt och inflation mycket begränsad på ett års sikt och i stort sett obefintlig på två och tre års sikt.
Öberg hävdade därför att Riksbanken bör lägga större vikt vid att analysera utgångsläget och prognoser för det närmaste året än på prognoserna för år två och tre, som snarast bör betraktas som möjliga scenarier istället för väntevärdesriktiga prognoser. På motsvarande sätt menade Öberg att större vikt bör läggas på prognoser för reporäntan det närmaste halvåret än på prognoser för reporäntan på längre sikt. Reporäntans nivå bör stämmas av mot andra penningpolitiska ramverk som den så kallade Taylorregeln. Direktionen bör också vara tydlig om inflationsmålet och vad man menar med normalt resursutnyttjande.
Öberg konstaterade vidare att underlaget för penningpolitiken successivt har förbättrats sedan den nuvarande penningpolitiska regimen med rörlig växelkurs och inflationsmål infördes. Men Öberg menade att underlaget behöver utvecklas ytterligare. Bland annat bör prognoserna för resursutnyttjande utvecklas och åtföljas av indikationer på hur osäkra de är. Större hänsyn bör tas till kredittillväxt och tillgångspriser och prognoserna för dessa variabler bör utvecklas, åtföljas av osäkerhetsredovisningar och integreras formellt i underlaget för de penningpolitiska besluten. Modellerna bör utvecklas så att de kan hantera olika räntebanor och osäkerheten vid jämförelser av den ekonomiska utvecklingen vid olika räntebanor bör redovisas.
Läs hela talet i pdf-filen.
