Rosenberg: Den penningpolitiska beslutsprocessen
Riksbanken anses vara en av de mest öppna centralbankerna i världen.(1) Öppenhet har också varit en av grundtankarna när vi utformat vår verksamhet. För att en självständig centralbank ska uppfattas som trovärdig måste det vara möjligt för utomstående att förstå besluten och utvärdera verksamheten. Vi har därför försökt att vara så öppna och tydliga som möjligt med vad vi gör och varför. Därigenom ökar trovärdigheten för penningpolitiken och det blir lättare att förankra inflationsförväntningarna kring målet. En del av öppenheten handlar om att tydligt beskriva hur våra analyser går till och hur processerna kring besluten ser ut.
Hur vi allmänt bedriver penningpolitik tror jag är väl känt utanför huset. Vi blickar framåt och vår penningpolitik baseras på prognoser. Vi har hållit många tal om detta. Men hur gör vi när vi arbetar fram en prognos som leder fram till ett beslut om räntan? Detta är nog inte fullt lika känt utanför huset och är vad jag ska tala om idag. Vi har under de senaste åren ändrat vårt sätt att arbeta på en rad områden. Sedan början av 2007 redovisar vi till exempel mycket tydligt hur vi tror att räntan ska utvecklas i framtiden. Våra prognoser för inflation och annat bygger liksom besluten om räntan på en prognos för den framtida reporäntan. Dessa prognoser ändras när det kommer ny information, men vi redovisar i samband med varje penningpolitiskt beslut vad vi tror om framtiden just då.
Riksbanken leds av en direktion
År 1999 är en naturlig utgångspunkt när jag ska beskriva processen kring besluten om penningpolitiken. Då lagstadgades målet om prisstabilitet och Riksbanken fick en mer självständig roll gentemot vår uppdragsgivare, Sveriges riksdag. Det var en stor förändring när det gäller hur vi fattar besluten och hur vi arbetar gentemot riksbanksfullmäktige.
Som ni redan vet leds arbetet på Riksbanken sedan 1999 av en direktion som består av sex ledamöter, varav en är riksbankschef och ordförande i direktionen. Ledamöterna utses för en period på sex år i taget. Normalt överlappar perioderna för de olika ledamöterna varandra för att ge kontinuitet i verksamheten. Tidigare var det Riksbankens fullmäktige, vars ledamöter utses av riksdagen, som tillsammans med riksbankschefen styrde banken. Idag har fullmäktige mer en kontrollerande funktion. De utser ledamöterna i direktionen, men har inte något inflytande över till exempel besluten om reporäntan. Det är direktionen som självständigt fattar de besluten.
Direktionen är vad som brukar kallas en individualistisk kommitté.(2) Det innebär att varje ledamot har ett individuellt ansvar. Räntebesluten fattas genom omröstning och ledamöterna kan sedan offentligt ge uttryck för sina ståndpunkter. Även Bank of England har denna typ av kommitté. Här skiljer vi oss från en del andra centralbanker även om de allra flesta har en kommitté som fattar besluten om räntan.(3) Ett undantag är till exempel Nya Zeeland där chefen för centralbanken ensam fattar besluten.
Många andra centralbanker har istället en kollegial kommitté. I en sådan kommer ledamöterna fram till ett beslut som alla sedan ställer sig bakom offentligt. Eventuella åsiktsskillnader hålls inom gruppen, utåt talar de med en röst. Hur de kommer fram till ett beslut varierar. I en så kallad genuint kollegial kommitté föregås beslutet av en intern diskussion där var och en får lägga fram sin syn. ECB är ett exempel på en sådan kommitté. I en så kallad autokratisk kollegial kommitté däremot är det ordföranden som mer eller mindre ensam dikterar gruppens ”konsensus”. Federal Reserves kommitté FOMC under Alan Greenspans ledning har av vissa forskare ansetts vara ett exempel på en sådan kommitté.(4) De förändringar som genomförts på senare tid talar för att FOMC mer liknar en individualistisk kommitté. Riksbanken tillhör de centralbanker som har mest uttalat individuellt ansvar.
Stora förändringar av hur underlagen till räntebeslut tas fram
Under de år jag arbetat i Riksbanken har stora förändringar gjorts i arbetet med att ta fram de penningpolitiska underlagen, det vill säga underlagen till besluten om räntan.
För sex år sedan baserades våra prognoser på antagandet att reporäntan skulle hållas oförändrad, oavsett om detta var ett realistiskt antagande eller inte. Prognoserna sträckte sig två år framåt i tiden, jämfört med dagens tre år. Analysen var i hög grad baserad på bedömningar och verbala resonemang. Formella modeller användes men hade inte samma centrala roll som i dagens prognosarbete. Detta fungerade visserligen ganska bra, men det innebar också att vi var begränsade. Det är till exempel svårt att se hur alternativa scenarier – något som får mer och mer plats i vår analys - skulle kunna göras utan en mer sammanhållande modell. Att vi nu tar mer hjälp av modeller gör det också lättare att förklara hur en prognos kommer till och att utvärdera prognoserna.
De senaste åren har vi tagit en del stora steg som fått betydelse för vårt sätt att organisera det interna arbetet med prognoser. Jag tänker då främst på att vi nu baserar våra prognoser på vår egen syn på den framtida reporäntan och ger denna prognos förhållandevis stor vikt när vi kommunicerar om penningpolitiken. Vi har också arbetat mycket med att ta in nya större modeller, exempelvis allmänna jämviktsmodeller, i prognosarbetet.
Prognoserna är resultat av ett samspel mellan modeller och bedömningar
Vår verktygslåda när vi gör våra prognoser består av bedömningar, teori, empiriska studier och modeller. Dessa redskap kompletterar varandra och har olika roller i arbetet. Alla är viktiga och behövs för att göra så bra prognoser som möjligt.
Eftersom ekonomin är så oerhört komplex tar vi hjälp av olika makroekonomiska modeller för att skapa oss en sammanhängande bild av ekonomin. Dessa modeller bygger på modern ekonomisk teori, empiriska studier och på praktiska erfarenheter av hur olika samband i ekonomin ser ut. Därmed har vi lättare att göra en konsistent bedömning av hur ekonomins olika delar kommer att utvecklas. Om man bara studerar enskilda samband missar man det korsberoende som finns mellan ekonomins olika delar och sektorer. Risken är då stor att analysens olika delar inte hänger ihop.
Men modeller är bara förenklingar av verkligheten. De måste kompletteras med analyser och bedömningar av experter inom olika områden. Experterna har viktiga insikter om verkligheten som modellerna inte förmår fånga. Prognoser baserade på modeller ger en bra utgångspunkt och hjälper till att strukturera diskussionerna. Experterna justerar sedan modellernas prognoser utifrån sina specifika kunskaper och bedömningar. Särskilt viktiga blir bedömningarna när ovanliga händelser och strukturella förändringar inträffar i ekonomin. Sådana modeller, som bara bygger på historiska samband, kan ha svårt att hantera dessa.
Stora framsteg i den akademiska forskningen vad gäller makromodeller
Modeller har under senare år kommit att få en allt viktigare roll i arbetet med prognoser. Så ser det ut på många andra centralbanker också. Bakgrunden är att metoderna har utvecklats mycket snabbt när det gäller stora strukturella makromodellers empiriska egenskaper och prognosförmåga. Stora framsteg har också gjorts när det gäller tidsseriemodeller, det vill säga modeller som fokuserar på regelbundenheter i data och i mindre grad grundar sig på ekonomisk teori.(5) I det sammanhanget har allt kraftfullare datorer spelat en viktig roll. De gör det möjligt att göra avancerade och tidskrävande beräkningar.(6)
När det gäller strukturella makromodeller har de i högre grad än tidigare byggts med utgångspunkt från mikrobaserad teori om hushållens och företagens beteende. Exempelvis antas i modellerna att det finns olika marknadsimperfektioner i kombination med nominella och reala trögheter. Aktörerna i modellen har också rationella förväntningar, det vill säga de använder sig av tillgänglig information på bästa sätt när de fattar sina beslut. Denna typ av modeller brukar i forskningslitteraturen gå under samlingsnamnet DSGE-modeller av ny-Keynesiansk typ.(7) Metoderna har utvecklats i nära samspel mellan akademiska forskare och ekonomer på centralbanker som bytt idéer och erfarenheter.
Riksbanken har utvecklat en egen makromodell för svensk ekonomi
På Riksbanken har vi utvecklat en dynamisk makromodell för svensk ekonomi som går under namnet Ramses.(8) Det är en så kallad allmän jämviktsmodell och tillhör gruppen DSGE-modeller av ny-Keynesiansk typ. Med allmän menas att den försöker förklara hela ekonomin och inte bara en viss del såsom den privata konsumtionen eller arbetsmarknaden. Att den är en jämviktsmodell betyder att den utgår från att marknadsmekanismer skapar balans mellan utbud och efterfrågan på ekonomins olika marknader.
Ramses används idag för att göra prognoser, tolka den ekonomiska utvecklingen och till exempel beräkna effekterna av penningpolitiken. En del områden är ännu inte så utvecklade i Ramses. Det gäller till exempel finanspolitiken och kreditmarknaden. Ramses kompletteras därför med partiella modeller, som fokuserar på vissa enskilda variabler. Även så kallade Bayesianska VAR-modeller används. En VAR-modell är ett system av ekvationer, som bland annat kan användas för att fånga den genomsnittliga variationen i makrodata.(9) I en Bayesiansk VAR-modell har man på förhand lagt på någon form av bedömning, så kallad prior, före skattningen, exempelvis hur hög den långsiktigt hållbara tillväxttakten är.
Generellt gäller att ju längre fram vi blickar, desto mer vikt lägger vi på ekonomisk teori och antaganden om långsikt jämvikt i Ramses och de Bayesianska VAR-modellerna. För att bilda oss en uppfattning om var den svenska ekonomin befinner sig i nuläget använder vi oss istället av olika tidsseriemodeller och indikatormodeller. Dessa används för att göra prognoser 1-2 kvartal framåt i tiden. Prognoserna används sedan som startvärden i de stora makromodellerna. Naturligtvis ingår också i hela processen betydande inslag av bedömningar av vad som är en sannolik ekonomisk utveckling.
Underlaget till våra bedömningar och prognoser kommer från många olika håll
I huvudsak använder vi oss av officiell statistik och resultaten från enkätundersökningar från myndigheter som Statistiska centralbyrån och Konjunkturinstitutet eller deras motsvarigheter i andra länder. Vi följer dessutom noga de bedömningar andra prognosmakare gör i Sverige och utomlands och utvärderar också regelbundet vår egen förmåga att göra prognoser. Vi tar också med oss intryck hem från de många internationella möten vi regelbundet deltar i. Riksbanken har även börjat göra egna undersökningar av företag. Våra medarbetare besöker då företag runt om i landet och får höra deras syn på det ekonomiska läget. Det är ett sätt att få förklaringar av vad vi ser i den officiella statistiken och att fånga upp utvecklingstendenser innan de syns i statistiken.
Processen inleds med en diskussion kring riskerna
Innan jag går igenom hur vi gör prognoser mer i detalj vill jag göra några allmänna reflektioner. För det första, att göra prognoser är en kontinuerlig process. Vi är många i huset, både i direktionen och ute på avdelningarna, som följer konjunkturen löpande. Det ökade inslaget av modeller gör det till viss del lättare att uppdatera prognoserna när det kommit ny information. Men en ny genomarbetad och samlad bedömning av vad all ny information betyder för den framtida penningpolitiken gör vi bara i anslutning till de penningpolitiska mötena, som är sex om året till antalet.
En annan observation är att direktionen som kollektiv nu är mer inblandad i processen kring prognosen jämfört med hur det såg ut för några år sedan. Det har i hög grad att göra med att vi valt att publicera vår prognos för reporäntan. Jag kommer strax tillbaka till det.
En tredje observation gäller logiken i processen. Vi försöker klara av det som är oberoende av vår egen penningpolitik på ett tidigt stadium. Sverige är en liten öppen ekonomi, så därför kan den internationella prognosen bestämmas utan hänsyn till vad som senare kommer att utkristalliseras som en väl avvägd svensk penningpolitik. Nuläget i svensk ekonomi är också i stort sett oberoende av vad direktionen bestämmer vid nästkommande möte, i och med att det tar tid innan penningpolitiken påverkar ekonomin och inflationen.
Men notera att vi har en förhållandevis bred definition av ”nuläget”. Nationalräkenskaperna publiceras med knappt ett kvartals fördröjning. Det är vår viktigaste statistikkälla när det gäller den reala ekonomin. Det innebär att vi i utgångsläget oftast inte vet hur utfallet blev för ekonomin under föregående kvartal. Alltså måste en bedömning göras både för föregående kvartal och det kvartal vi befinner oss i nu. Det gör vi med hjälp av olika indikatorer som publiceras på månadsbasis.
Hur är då själva prognosprocessen utformad? Den startar som regel ungefär åtta veckor före det penningpolitiska mötet (se figur 1). Det gäller när en penningpolitisk rapport ska publiceras, annars är processen något kortare. Totalt är cirka ett 30-tal ekonomer involverade i någon fas av prognosarbetet tillsammans med oss i direktionen.
Underlagen till de penningpolitiska mötena tas i huvudsak fram på avdelningen för penningpolitik (APP) i nära samarbete med oss i direktionen. Processen inleds med ett riskmöte. På detta möte deltar vi i direktionen, medarbetare på APP, en del medarbetare från andra avdelningar och ett antal rådgivare till direktionen. Syftet med mötet är att i ett tidigt skede fånga upp olika typer av risker och alternativa förlopp för den ekonomiska utvecklingen som vi ser framför oss. Diskussionerna på detta möte är relativt förutsättningslösa och perspektivet brett.
Det är på detta möte som de alternativa scenarierna börjar ta sin form, de som sedan beskrivs i kapitel två i den penningpolitiska rapporten och som visar hur utvecklingen blir om speciella händelser inträffar i ekonomin. Scenarierna kan användas som ett slags motexempel för att förklara varför direktionen anser att just huvudscenariot ger den för tillfället mest väl avvägda penningpolitiken. De kan också illustrera olika risker som enskilda ledamöter vill belysa eller kanske till och med ett scenario som någon föredrar istället för huvudscenariot.
Våra erfarenheter är att arbetet med de olika scenarierna gör det lättare för oss i direktionen att enas om ett huvudscenario som majoriteten av oss kan ställa sig bakom. Resultaten presenteras sedan på något som kallas det första stora penningpolitiska beredningsgruppsmötet, Stor-PBG1. Det mötet hålls ungefär i vecka tre av prognosprocessens cirka åtta veckor. Givetvis har vi beredskap att ta fram nya alternativscenerier även senare under processens gång om det krävs.
Flera olika möten leder fram till huvudscenariot
Före Stor-PBG1 hålls en rad möten på APP. Direktionen är inbjuden till dessa möten, men de är framförallt tänkta att vara arbetsmöten för tjänstemännen. Diskussionerna rör sig ofta på en relativt detaljerad och teknisk nivå. Det är på dessa möten som prognoserna i huvudscenariot börjar ta sin form. Huvudscenariot är den utveckling som vi bedömer vara den mest sannolika och som beskrivs i kapitel ett i den penningpolitiska rapporten.
På mötena presenteras och analyseras viktig ny statistik och nya händelser som inträffat i Sverige och vår omvärld. Man jämför också hur utvecklingen förhåller sig till de tidigare bedömningarna. Syftet är att bilda sig en uppfattning om var ekonomin befinner sig i utgångsläget.
För en liten öppen ekonomi som Sverige är det naturligt att prognosarbetet tar sin avstamp i hur konjunkturen och inflationen utvecklas i vår omvärld. Prognosarbetet inleds därför med ett omvärldsmöte där syftet är att komma fram till en preliminär prognos för omvärlden.
Kort därpå hålls ett finansmarknadsmöte. Där redovisas marknadsaktörernas förväntningar på reporäntan och hur de har förändrats sedan föregående penningpolitiska möte. De jämförs sedan med modellprognoser för reporäntan och hur dessa har förändrats. Vidare analyseras och diskuteras vad som har hänt på de finansiella marknaderna sedan den förra bedömningen. Även huspriser, krediter, börskurser, växelkurs, penningmängd, omvärldsräntor med mera behandlas på mötet.
Sedan hålls ett nulägesmöte där fokus är det aktuella läget i den svenska ekonomin. En särskilt viktig aspekt är att bedöma hur stor andel av den svenska ekonomins samlade resurser i form av arbetskraft och maskiner som används i normal utsträckning för närvarande. Förutom ny information om det aktuella ekonomiska läget diskuteras även annan ny information som kan ha betydelse för prognosen på lite längre sikt.
Det första beredningsgruppsmötet med direktionen sammanfattar ny information
Därefter är det alltså dags för Stor-PBG1. Här deltar hela direktionen och merparten av medarbetarna från avdelningen för penningpolitik. Även ett antal rådgivare till direktionen och medarbetare på avdelningen för finansiell stabilitet brukar delta. På mötet presenteras en sammanfattande bild av den nya informationen och nuläget i ekonomin både i Sverige och utomlands. Vi stämmer också av de alternativa scenarierna som beställdes på riskmötet några veckor tidigare och diskuterar om de verkligen fångar de risker som vi i direktionen ser framför oss. Vid detta möte kan vi också be att få mer information i olika frågor som anses viktiga för det kommande beslutet. Mötet brukar som regel pågå i cirka tre timmar.
APP lägger fast sin prognos
Ungefär samtidigt som mötet med direktionen hålls lägger APP fast sin syn på den makroekonomiska utvecklingen under de kommande tre åren. I ett första steg fokuserar man på ett tiotal nyckelvariabler såsom bland annat inflation, ränta, BNP, arbetade timmar, växelkurs och resursutnyttjande. Prognoserna tas fram utifrån de exogena förutsättningarna, prognoserna för omvärlden, modellprognoser för den svenska ekonomin betingade på nuläget samt bedömningar. Den prognos för räntebanan som APP tar fram är tänkt att spegla direktionens normala, historiska beteende. Det är alltså inte är fråga om någon rekommendation från APP:s sida. Allt detta diskuteras på ett makroprognosmöte på APP.
När man väl satt ned foten vad gäller den övergripande makrobilden mejslar ekonomerna ut de olika delarna i prognosen mer i detalj. Bland annat gör de en fullständig prognos på komponenterna i försörjningsbalansen och på arbetsmarknaden. Slutligen stämmer de av bilden för att försäkra sig om att de olika delarna i prognosen hänger samman och summeras ihop rätt. Totalt gör ekonomerna prognoser för ett femtiotal variabler. Allt detta sammanställs sedan i ett internt dokument som sammanfattar avdelningens syn på hur inflationen och konjunkturen förväntas utvecklas framöver. Det upprättas också ett dokument som förklarar hur prognoserna påverkats av modellresultat och bedömningar.
I det här skedet deltar ingen av oss i direktionen. Tanken är att den produkt som sedan redovisas för oss så långt det går ska vara en tjänstemannaprodukt. Den ska inte vara influerad av olika direktionsmedlemmars tankegångar. Tjänstemännen har därmed en relativt stark ställning i processen. Direktionens främsta bidrag består inte i att engagera sig i alla detaljerna i prognoserna. Istället ska vi lyfta fram olika perspektiv och bredda analysen. Att tjänstemännen tar fram ett eget förslag till prognos bidrar också till att stärka och upprätthålla den interna kompetensen.
Direktionen diskuterar prognosen på det andra stora beredningsmötet
Avdelningen för penningpolitik presenterar sedan sin prognos för huvudscenariot för direktionen på det andra stora beredningsgruppsmötet, Stor-PBG2. Det äger rum i vecka fem, det vill säga ungefär tre veckor före det penningpolitiska mötet. Upplägget på Stor-PBG2 skiljer sig åt från det första beredningsgruppsmötet. Mötet är uppdelat i två delar. Den första delen av mötet är öppen för större delen av avdelningen för penningpolitik. Tjänstemännen redovisar då sin syn på ekonomin under de kommande åren. De presenterar resultat från eventuella fördjupningar som beställts av direktionen. Det finns nu tillfälle för oss i direktionen att ställa frågor om och lämna synpunkter på prognosen till de olika sektorsexperterna.
Den andra delen av mötet hålls i en mindre krets bestående av direktionen, några personer från APP:s ledning, ett par rådgivare och representanter från informationssekretariatet. Det är nu som direktionen diskuterar och framför synpunkter på huvudscenariot utifrån sina bedömningar. Det kan bland annat handla om att lägga en annan vikt vid alternativa makroekonomiska scenarier, det vill säga riskerna. Huvudscenariot justeras därefter i enlighet med direktionens synpunkter. I detta läge kan prognoserna inklusive ränteprognoserna ses som en välgrundad gissning om vilket huvudscenario som kommer att få stöd av en majoritet i direktionen några veckor senare. Men det finns fortfarande möjlighet för direktionen att göra ändringar i prognoserna. Direktionen kan också be tjänstemännen att göra ytterligare fördjupningar eller följa upp någon fråga. De presenteras då 1-2 dagar senare vid ett uppföljningsmöte med direktionen.
Här vill jag passa på att hänvisa till den nuvarande prognosomgången. Nu på måndag ska den svenska makroekonomiska bilden diskuteras på Stor-PBG2. Det betyder att vi i direktionen är på väg in i ett intensivt skede i den penningpolitiska processen. Den beslutssituation vi haft med oss under våren har handlat om å ena sidan stigande inflation och å andra sidan tecken på en svagare konjunktur. I bägge dessa avseenden har utvecklingen i Sverige blivit sämre än vad vi räknade med i uppföljningen i april. Inflationssiffran för maj var 0,4 procentenheter högre än vår prognos i april. En stor del av denna avvikelse beror på att energipriserna i KPI har ökat mer än vad vi räknat med. Samtidigt har tillväxten blivit lägre. Nationalräkenskaperna för första kvartalet i år visar att BNP ökade med 2,2 procent, vilket var 0,6 procentenheter lägre än vår prognos i april. I princip står vi nu inför samma typ av avvägningsproblem, det vill säga ett stigande inflationstryck och en svagare konjunktur. Hur vi i direktionen till slut väger samman dessa faktorer och all annan ny information vi hinner få tillgång till återkommer vi till vid det penningpolitiska mötet den 2 juli. Vi är ju sex ledamöter och det är under de kommande veckorna som var och en slutligen formar sin syn på hur ekonomin ska utvecklas framöver och vilken penningpolitik som krävs för att inflationsmålet ska uppnås samtidigt som den reala ekonomin inte uppvisar alltför stora svängningar.
Underlaget arbetas om till en penningpolitisk rapport
Efter Stor-PBG2 fortsätter avdelningen för penningpolitik sitt arbete och sammanställer det första utkastet av den penningpolitiska rapporten. APP har nu tät kontakt med direktionen. Ett formellt direktionsmöte hålls veckan efter Stor-PBG2 med fokus på prognosen. Det redaktionella arbetet med den penningpolitiska rapporten fortsätter och stäms löpande av med oss i direktionen. Några dagar före det penningpolitiska mötet har vi ytterligare ett formellt direktionsmöte där vi i detalj går igenom texten i rapporten som sedan bordläggs. Men prognosen kan ändras så sent som under det penningpolitiska mötet. Det är först i samband med det penningpolitiska mötet som texten och prognoserna i den penningpolitiska rapporten bestäms slutgiltigt.
Direktionen fattar räntebeslut genom majoritetsomröstning
Direktionen har alltså sex penningpolitiska möten per år. Vid behov kan vi sammanträda oftare. Antalet möten är inte fastställda i lag utan bestäms av oss i direktionen.
Vid de penningpolitiska mötena fattar vi beslut om den aktuella nivån på reporäntan. Vi kommer också fram till vilken räntebana som är den för tillfället mest lämpliga. Besluten fattas genom majoritetsomröstning, där direktionens ordförande har utslagsröst, och meddelas i ett pressmeddelande.
Förutom vi i direktionen deltar ett antal personer från APP och informationssekretariatet samt några rådgivare och jurister på mötet. Dessutom deltar riksbanksfullmäktiges ordförande och vice ordförande regelmässigt och får därigenom en fullständig insyn i direktionens arbete. Dessa bägge har yttranderätt, men inte förslags- eller beslutsrätt. Totalt brukar ett 20-tal personer närvara under mötet.
Hur går det då till på det penningpolitiska mötet? Det finns en dagordning som anger i vilken ordning vi diskuterar olika saker. Vanligtvis brukar mötet börja med en kort uppdatering av hur de finansiella marknaderna utvecklats, bland annat hur marknadens penningpolitiska förväntningar ser ut inför mötet, och annan ny, viktig information som inkommit de senaste dagarna. Sedan följer en sammanfattning av huvuddragen i den penningpolitiska rapporten eller uppföljningen.
Efter dessa inledande ord från tjänstemännen övergår jag och mina kollegor till att diskutera den ekonomiska utvecklingen de kommande tre åren. Först behandlar vi konjunkturen och inflationen i omvärlden och sedan i Sverige. Var och en får nu framföra sin syn på det aktuella ekonomiska läget och hur räntan behöver utvecklas för att vi ska nå inflationsmålet. Det finns ingen förutbestämd ordning för vem av oss som ska inleda. Diskussionerna går i detta läge fram och tillbaka. Under processens gång har var och en av oss bildat sig sin egen uppfattning men det är naturligtvis på mötet som det formella beslutet fattas. Direktionens ordförande brukar avslutningsvis sammanfatta de diskussioner som förts och vilka förslag som finns angående den aktuella räntan. Därefter går vi till beslut och röstar.
För att ge allmänheten insyn i beslutsprocessen och underlätta en utvärdering av vår verksamhet för vi protokoll vid mötet som banken sedan offentliggör. Sedan sommaren 2007 skriver vi också ut ledamöternas namn i protokollen. Protokollet publiceras cirka två veckor efter det penningpolitiska mötet.
Räntebeslutet meddelas dagen efter det penningpolitiska mötet
Dagen efter varje penningpolitiskt möte publiceras ett pressmeddelande. Där anger vi de viktigaste skälen till och avvägningarna bakom majoritetens beslut. I pressmeddelandet finns också Riksbankens prognos för konjunkturen och inflationen samt vilken penningpolitik som för tillfället anses vara väl avvägd. I samband med att vi offentliggör räntebeslutet håller vi också en presskonferens där det finns möjlighet för journalister att ställa frågor.
I anslutning till tre av de penningpolitiska mötena publicerar vi en utförlig penningpolitisk rapport. Vid de övriga tillfällena är det istället en kortare penningpolitisk uppföljning. Den innehåller ett mer begränsat antal prognoser för de centrala makrovariablerna.
Det är alltså majoritetens syn som avspeglas i pressmeddelandena och rapporterna. Avvikande uppfattningar framgår av de penningpolitiska protokollen. Där återges i detalj hur var och en av ledamöterna har resonerat och röstat. Men innan protokollet publiceras är det majoritetens linje som gäller när vi i direktionen är ute och talar. Därefter är det fritt fram för var och en av oss att redogöra för våra personliga avvägningar i samband med de räntebeslut som fattats.
Ständig utvärdering gör att vi alltid är beredda på förändring
Låt mig nu avrunda. Jag har idag talat om de senaste årens stora förändringar av hur vi tar fram underlag till räntebesluten. En del av dessa har drivits av att metoderna att göra prognoser allmänt har utvecklats, något som även påverkat andra centralbanker.
Andra förändringar har formats av de specifika villkor som gäller i Sverige. Riksbankens oberoende ställning ställer krav på öppenhet och tydlighet, det som på ekonomspråk brukar kallas för transparens. Att Riksbanken börjat publicera en egen prognos för reporäntan är ett led i arbetet med att öka transparensen och förbättra analysen ytterligare.(10)
Det nya antagandet för reporäntan har medfört att direktionen har blivit mer involverad i prognosprocessen. Vi utvärderar kontinuerligt våra prognoser för att se hur pass väl de lyckas fånga utvecklingen. Det leder också till att vi ständigt försöker förbättra vårt sätt att arbeta. Större förändringar som är betydelsefulla för hur vi gör våra prognoser kommer vi givetvis att berätta om.
Källor:
- Adolfson, M., M. Andersson, J. Lindé, M. Villani och A. Vredin, (2007a), ”Modern Forecasting Models in Action: Improving Macroeconomic Analyses at Central Bank”, International Journal of Central Banking, vol. 3, December, p.111-144.
- Adolfson, M., S. Laséen, J. Lindé och M. Villani, (2007b), ”RAMSES – en ny allmän jämviktsmodell för penningpolitisk analys”, Penning- och Valutapolitik, nr 2.
- Blinder, A.S. och C. Wyplosz, (2004), ”Central Bank Talk: Committee Structure and Communication Policy”, Working Paper, prepared for the ASSA meeting, Philadelphia, January 7-9, 2005.
- Dincer, N.N. och B. Eichengreen, (2007), ”Central Bank Transparency: Where, Why and with What Effects?”, NBER Working Paper 13003.
- Rosenberg, I., ”Riksbanken inför egen räntebana”, 17 januari 2007.
- Pollard, P., (2004), ”Monetary Policy-Making around the World”, Powerpoint presentation, Federal Reserve Bank of St. Louis.
Fotnoter
1) Se t.ex. Dincer och Eichengreen (2007). 2) För en genomgång av olika penningpolitiska beslutsmodeller se Blinder och Wyplosz (2004).
3) Pollard (2004) visar att 79 av 88 centralbanker har kommittéer som fattar räntebesluten.
4) Se Blinder och Wyplosz (2004). FOMC står för Federal Open Market Committee. 5) I forskningslitteraturen brukar sådana modeller benämnas modeller på reducerad form.
6) För en genomgång av resultat från modellerna och deras prognosförmåga se Adolfson m.fl. (2007a).
7) DSGE står för Dynamic Stochastic General Equilibrium Models. 8) Ramses står för Riksbankens aggregerade makromodell för studier av ekonomin i Sverige. För en närmare beskrivning se Adolfson m.fl. (2007b).
9) VAR-modell står för vektorautoregressiv modell. 10) För en utförlig motivering till beslutet att publicera en egen ränteprognos se Irma Rosenbergs tal ”Riksbanken inför egen räntebana”, 17 januari 2007.
