Därför har Sverige bytt stabiliseringspolitisk regim
Det är uppenbart för var och en att vi lever i en annan ekonomisk värld nu än för 10 år sedan. Då, för 10 år sedan, var den öppna arbetslösheten 1,3 procent och inflationen 7 procent. Nu är inflationen obefintlig men den totala arbetslösheten är över nio procent.
- Varför har det skett en så drastisk förändring i ekonomin?
- Vad är det som karaktäriserar de nya ekonomiska villkoren?
- Finns det alternativ till den politik som förs?
Bakgrund
Sverige hade sedan andra världskriget i princip haft fast valutakurs, men den var i praktiken inte särskilt fast efter mitten av 1970-talet. Från hösten 1976 till hösten 1982 devalverade Sverige fem gånger.
Jag återkommer till den sorgliga historien 1982-92.
Hösten 1992 övergavs den fasta växelkursen och kronan föll omedelbart med 11,5 procent. Därefter fram till hösten 1993 föll kronan ytterligare, så att det totala kursfallet till bottenläget den 13:e december 1993 blev 31,5 procent.
Lägg märke till att startpunkten för kronfallet i november 1992 var ett kostnadsläge, som var 25 procent lägre, mätt i gemensam valuta, än det hade varit 1976. Detta var ett misslyckande för stabiliseringspolitiken. Det illustreras bra av en jämförelse av industriarbetarlönen 1975 och 1994. 1975 tjänade en industriarbetare i genomsnitt 27 kronor i timmen, 1994 var timlönen 95 kronor.
Men om 1975 års timpenning räknas om till 1994 års penningvärde var lönen 1975 107 kronor 1994. Alltså, tjugo år av facklig kamp, då de nominella lönerna steg med i genomsnitt 6,9 procent per år, medförde en real lönesänkning på 12 kronor i timmen, i 1994 års priser! Men det var inte bara den fackliga politiken som misslyckades. Det var lika mycket ett misslyckande för regeringens stabiliseringspolitik.
Hur kunde det gå så här illa?
Stabiliseringspolitisk aktivism
Den stora devalveringen på 16 procent som den nytillträdda regering Palme genomförde i oktober 1982 var, vad man skulle kunna kalla, en offensiv (aggressiv) devalvering, ovanpå den som hade gjorts 1981. Genom den 10-procentiga devalveringen 1981 hade redan kostnadsläget någorlunda normaliserats och konkurrenskraften hos svensk industri återställts.
Nu skulle Sverige få en rivstart! Så blev det också, därför att konjunkturerna vid den tiden vände i USA och en exceptionellt lång högkonjunktur tog sin början.
Den socialdemokratiska regeringen tyckte sig ha så bra förbindelser med fackföreningsrörelsen att regeringen skulle kunna hantera devalveringen, genomföra den ”eftervård” som skulle bli nödvändig för att förhindra att devalveringsvinsterna skulle ätas upp av löne- och prisinflation. Sverige skulle ”spara och arbeta sig ur krisen”, hette det i socialdemokraternas krisprogram inför valet 1982.
Men mellan 1982 och 1992 ökade arbetskraftkostnaden per timme för industriarbetare med i runda tal mellan 8 och 11 procent per år. Inflationsförväntningarna var tydligen väl förankrade på arbetsmarknaden och devalveringens eftervård misslyckades.
Men verkningarna av de snabba kostnadsstegringarna mildrades först av att devalveringen tagits till så kraftigt, sedan av att dollarn föll i värde, vilket de facto deprecierade den svenska kronan åren 1985-87, eftersom kronan var partiellt kopplad till dollarn.
Vad gjorde då regeringen för att stabilisera löne- och prisutvecklingen efter 1982?
Det går att sätta upp en lista på regeringens försök att stabilisera löneutvecklingen, en lista som uppvisar åtgärder i korporativ anda, alltså föreställningen att den socialdemokratiska regeringens nära samarbete med fackföreningsrörelsen skulle möjliggöra en stabilisering av priserna.
- Våren 1983 lanserade regeringen en inflationsnorm på 4 procent för år 1984. Utfallet blev 8 procent.
- Våren 1984 presenterade ett krispaket med prisstopp och hyresstopp och en norm om 3 procents inflation 1985.Utfallet blev över 7 procent.
- 1984 lanserades den så kallade utlandslånenormen, nämligen att staten inte skulle låna i utlandet för att finansiera bytesbalansunderskott.
- År 1985 infördes en skattebaserad inkomstpolitik. Den statliga inkomstskatten skulle sänkas med 2 miljarder kronor om Metall och Verkstadsföreningen slöt ett avtal med lönehöjningar på högst 5 procent.
- Åren 1982, 1984, 1985 och 1986 fördes förhandlingar eller överläggningar om skatter och avtal mellan regeringen och olika konstellationer av organisationer på arbetsmarknaden.
Några av dessa åtgärder var inspirerade av den så kallade normdebatten. Det skulle etableras fasta normer i den ekonomiska politiken. För att stabilisera inflationen på låg nivå. Den viktigaste normen var naturligtvis den fasta växelkursen, men regeringen hade regelbundet ackommoderat för att motverka de problem som uppstod, när den fasta växelkursen medförde arbetslöshet och sjunkande vinster.
Industrisektorn hade länge bra konkurrenskraft men de offentliga utgifterna steg också i snabb takt. Resultatet blev överhettning av arbetsmarknaden. Som jag nämnde var den öppna arbetslösheten nere på 1,3 procent 1989 och 1990 var den 1,5 procent. I Mälardalen var arbetslösheten 0,5 procent.
Det är klart att inget lönebildningssystem fungerar under sådan förhållanden. Arbetsmarknadsforskare (Bertil Holmlund i Uppsala) hävdade vid den tiden att NAIRU – den arbetslöshet som är förenlig med konstant inflation - låg mellan 2,5 och 3 procent, vilket i dag framstår som mycket lågt.
De stabiliseringspolitiska svårigheterna tonade upp sig mot slutet av 1980-talet. Regeringen hamnande i en krissituation 1990 och införde strejkförbud, en rad stopp som lönestopp, hyresstop, stopp för kommunala skattehöjningar med mera. Regeringen gav besked om att Sverige skulle söka medlemskap i EU. Den 15 februari föll regeringen i riksdagen på strejkförbudet. Kjell-Olof Feldt avgick.
Man kan nog säga att händelserna vintern 1990 var de sista av det gamla stabiliseringspolitiska interventionistiska slaget. Den ”korporativa” samarbetspolitiken hade misslyckats. Att vägens ände nåddes i februari 1990 var i själva verket en följd av regeringens egna åtgärder under andra hälften av 1980-talet och oförmågan att strama åt efterfrågan.
Kreditmarknaden hade successivt avreglerats under 1980-talet. Valutaregleringen började bli nedmonterad 1986 och den avskaffades fullständigt sommaren 1989.
Valutapolitiken lades om i formell mening genom att kronan knöts till ECUn pingsthelgen 1991. Det var en viktig signal till valutamarknaden att omläggningen, som var väntad, skedde utan nedskrivning av kronan. Tvärt om knöts kronan till ECUn till en kurs som låg något över centralkursen.
En rad åtgärder hade förebådat en formell omläggning av stabiliseringspolitiken. Det viktigaste dokumentet som markerar en ny inriktning är regeringens finansplan från januari 1991. Där skrev finansministern och regeringen att inflationsbekämpningen skulle överordnas andra politiska mål.
Beskedet återspeglades i neddragningen av anslagen till beredskapsarbetena med 40 procent i budgeten. Under våren 1993 steg arbetslösheten månad för månad och det var tydligt att regeringen inte på samma sätt som tidigare prioriterade full sysselsättning.
Detta var den första stora omläggningen av stabiliseringspolitiken. Nu gällde inflationsbekämpning och medlet var fast valutakurs. Omläggningen var väl förberedd, dels genom erfarenheter av tidigare misslyckanden, dels genom den intellektuella debatt om stabiliseringspolitiken som hade startat i USA under 1970-talet.
Från 1991 års början gällde alltså ett prisstabilitetsmål. Det var överordnat den fulla sysselsättningen. Medlet var fast valutakurs. Arbetsgivare och fack skulle tvingas ta konsekvenserna av överdrifter i lönebildningen. Valutakusen skulle hållas. Så om lönekostnaderna steg över det utrymme som skapades av produktivitetstillväxten och prisstegringen på de internationella marknaderna skulle arbetslösheten tillåtas stiga. Staten skulle inte längre ackommodera störningar, varken genom devalveringar eller offentliga utgifter.
Jag behöver inte gå närmare in på perioden januari 1991-november 1992. Fast valutakurs och fria kapitalrörelser är knappast förenliga. Jag kan bara erinra om hur sådana regimer fallit: Skandinavien och Storbritannien hösten 1992, EUs ERM-system 1993, Mexico 1994-95, Sydostasien 1997, Ryssland 1998 och Brasilien 1999.
Med fria kapitalrörelser måste man välja flytande valutakurs och ett inflationsmål (eller penningmängdsmål). De enda alternativen tycks vara en oåterkallelig bindning av valutan genom ett ”currency board-arrangemang” eller en valutaunion fullt ut.
I januari 1993 tillkännagav Riksbanken inflationsmålet som 2 procents inflation +/- 1 procent. Målet skulle uppnås 1995.
Detta var den andra stora omläggningen av stabiliseringspolitiken: Sverige gick in för ett inflationsmål och flytande växelkurs. Detta hade tvingats fram av den internationella utvecklingen med avregleringar av kapitalmarknaderna, också i Sverige, och inte minst av misslyckandena med försöken till korporativt samarbete och stabiliseringspolitiska interventioner. Regeringen kunde se tillbaka på 15 år av misslyckad stabiliseringspolitik. Rekonstruktionen genomfördes 1993-1995.
Man bör göra det tillägget om det misslyckade kronförsvaret, att erfarenheterna av fria kapitalrörelser inte var särskilt omfattande. Regering och Riksbank, ekonomer och politiska bedömare i Sverige hade inte erfarenheter av villkoren för ekonomisk politik i en globaliserad värld.
Den nya stabiliseringspolitiska regimen
Riksbanken formulerade själv målet för penningpolitiken i januari 1993. Inflationen skulle hållas vid två procent per år med ett toleransintervall på +/- 1 procent. Målet är symmetriskt. Det är lika viktigt att föra upp inflationen till två procent, när den faktiska inflationen ligger under målet som det är att bringa ner inflationen, när den är högre än målet.
Det låter sig sägas, men många praktiska frågor återstod att ta ställning till och svaren är ingalunda är självklara:
- Hur skall inflationen mätas: med KPI, BNP-deflatorn eller något annat mått på prisutvecklingen?
- Skall Riksbanken ha fler mål än prisstabilitet?
- Skall poltiken inriktas på att styra penningmängden eller inflationen direkt?
- Hur skapas förtroende för Riksbankens politik och förväntningar om låg inflation?
1. Inflationsmåttet
I lag har Riksbankens mål formulerats på följande sätt:
”Målet för Riksbanken verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde.
Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.”
Det första målet har alltså preciserats av Riksbanken själv till 2 procents inflation med en tolerans av en procent uppåt och neråt.
Det andra målet, stabiliteten i betalningssystemet, fordrar en bevakning av ”infrastrukturen” i betalningssystemet och av de större instituten, som skulle kunna vara förknippade med en systemrisk för betalningssystemet. Det andra målet är föga känt men viktigt och det kommer att ligga kvar på Riksbanken även om Sverige bli medlem i valutaunionen, EMU.
Riksbanken har valt att mäta inflationen med konsumentprisindex, KPI. Det är ett mått som har vissa nackdelar, men det har den stora fördelen att vara känt och spritt bland allmänheten. ”Inflation” uppfattas av allmänheten just som en långsiktig stegring av KPI.
Nackdelarna med KPI är att måttet självt påverkas av den politik Riksbanken bedriver. Om inflationen är låg och rent av riskerar övergå i deflation behöver ekonomin stimuleras. Riksbanken sänker då styrräntan för att höja aktiviteten och kapacitetsutnyttjandet i ekonomin.
Men det första som händer är att inflationen sänks ytterligare eller rent av övergår i deflation, därför att räntorna faller och boendekostnaderna blir lägre. Dessa ingår nämligen i KPI. Först med en viss fördröjning påverkas aktivitetsnivån och inflationen åt rätt håll. Detta kan leda till missbedömningar av politiken.
Ett annat exempel på problem med KPI är följande: Om regeringen stramar åt finanspolitiken med en momshöjning stiger KPI, eftersom momsen direkt påvekar inflationen mätt på detta sätt. Effekterna av sådana åtgärder, ränteförändringar och skatteförändringar, är tillfälliga. De resulterar normalt i engångseffekter på prisnivån.
Men det kan inte alltid vara rätt att strama åt penningpolitiken och höja räntan för att inflationen har höjts genom en momshöjning, som ju på liten sikt kommer att dämpa efterfrågan och sänka aktivitetsnivån och kapacitetsutnyttjandet. På sikt kommer inflationen att dämpas av momshöjningen, fast det tar vägen över en prisnivåhöjning – märk väl, förutsatt att inte inflationsförväntningarna påvekas. Då uppstår ett annat läge.
Detta visar att KPI-utvecklingen måste tolkas och analyseras vid uppläggningen av penningpolitiken. Tillfälliga effekter på prisnivån bör inte utlösa förändringar i penningpolitiken. Riksbanken studerar därför en rad andra index, som inte har KPIs svagheter i de avseenden som här berörts.
Ett harmoniserat index, HIKP, håller på att utformas för hela EU-området. Det används av den europeiska centralbanken, ECB, och detta mått omfattar inte ränteförändringar, däremot indirekta skatter och subventioner.
Ett annat index, UNDIX, mäter den ”underliggande” inflationen, genom att också, utöver ränteeffekterna, exkludera de direkta effekterna av indirekta skatter.
Genom att studera sådana index och jämföra med KPI kan Riksbanken skaffa sig en uppfattning om de tillfälliga effekterna av ekonomisk politik, som inte bör föranleda penningpolitiska förändringar.
Men detta betyder att Riksbanken i förväg skall kunna tala om att inflationen kommer att avvika från målet två procent på grund av sådana temporära effekter som jag här talat om.
2. Skall Riksbanken ha fler mål än inflationen?
När det gäller stabiliseringspolitiken har Riksbanken en uppgift enligt lag, nämligen att verka för en stabil prisnivå, som Riksbanken tolkar som två procents inflation. Att banken inte syftar till konstanta priser har främst att göra med att priser, och särskilt löner är trögrörliga neråt. Det skulle därför vara svårt att ändra relativpriser och relativlöner om prisnivån i genomsnitt vore konstant. Riksbanken skulle också tid efter annan tvingas föra en deflationistisk politik, om konstanta priser vore målet.
Dessutom vet vi att kvalitetsförbättringar, som återspeglas i stigande priser, inte mäts på ett riktigt sätt av olika prisindex. En viss (låg) uppmätt inflation, kan faktiskt motsvar prisstabilitet, om hänsyn tas till att den tekniska utvecklingen ständigt förbättrar kvaliteten på varor och tjänster.
Penningpolitiken verkar med betydande eftersläpning. Den rådande uppfattningen är att en penningpolitisk förändring verkar med störst effekt efter 6 till 8 kvartal. Detta innebär en betydande svårighet när det gäller att bedriva penningpolitik liksom när det gäller att utvärdera den förda politiken.
Penningpolitiken måste alltså läggas upp med hänsyn till en uppfattning om inflationen på ett till två års sikt. Därför gör Riksbanken med jämna mellanrum inflationsprognoser på denna sikt. Penningpolitiken styrs därmed av ett intermediärt mål, nämligen inflationsprognoserna.
Det vore orimligt att omdelbart försöka återföra inflationen till två procent om inflationen till exempel vore högre. Det skulle fordra en dramatisk sänkning av kapacitetsutnyttjandet och försämring av arbetsmarknadsläget.
Riksbanken väger alltså in läget på arbetsmarknad och den reala aktiviteten i sina bedömningar. De finns på kort sikt ett utbytesförhållande mellan stabiliteten i inflationstakten och stabiliteten i den reala ekonomin. En obönhörlig stabilisering av inflationstakten mycket snävt kring två procent skulle tidvis leda till realekonomisk instabilitet.
Precis av det skälet är målhorisonten satt till mellan ett och två år, under vilken tid Riksbanken strävar att gradvis uppfylla inflationsmålet, genom en instyrning av inflation emot två procent, vägledd av inflationsprognoserna, som görs just på denna sikt.
På lång sikt däremot, finns inte något utbytesförhållande mellan inflation och sysselsättning. En låg och stabil inflation ger förutsättning för snabb tillväxt och hög sysselsättning, enligt erfarenheter från tidigare perioder, såsom de två första decennierna efter kriget. Vi ser just nu en utveckling som tycks bekräftar den hypotesen.
Man kan därför säga att arbetslöshet och kapacitetsutnyttjande direkt påvekar Riksbankens penningpolitik, nämligen såtillvida at måluppfyllelsen för inflationen sker endast gradvis inom en period på två år. Det är för att undvika alltför stora svängningar i realekonomi – i sysselsättning och kapacitetsutnyttjandet i övrigt .
Men arbetslöshet och kapacitetsutnyttjandet påverkar inflationen och ingår därför också som element i inflationsprognoserna. Dessa förhållanden spelar därför också en indirekt roll för Riksbankens penningpolitik.
Växelkursen är inget mål för Riksbankens politik men också den har både direkta och indirekta effekter på inflationen.
En appreciering av växelkursen får, allt annat lika, en omedelbart dämpande effekt på importpriserna. Eftersom importpriserna ingår i KPI sänks inflationen.
Indirekt påverkar växelkursen inflationen genom att påverka efterfrågan. En höjd real växelkurs sänker exporten och sänker därmed aktivitetsnivån med en viss eftersläpning. Denna indirekta effekt tenderar att sänka inflationen på litet längre sikt.
Även utbudet påverkas på sikt av växelkursen genom att den (först) påverkar import- och exportpriserna, vilket så småningom också kan få spridning till övriga priser och löner.
Genom växelkursens direkta och indirekta effekt på inflationen spelar växelkursen en roll för Riksbankens politik, i de fall då en växelkursförändring förväntas bli, eller visar sig bli, bestående.
Riksbanken studerar också olika mått på penningmängdens utveckling liksom bankutlåningen. Dessa storheter har olika grad av samvariation med inflationen, men med tämligen lång eftersläpning i tiden.
Sammantaget kan man säga att kapacitetsutnyttjandet, inflationsförväntningarna och växelkursen är de viktigast bestämningsfaktorerna bakom inflationsprognoserna.
Vad som här sagts sammanfattar det huvudsakliga innehållet i den stabiliseringspolitiska regim som upprättades efter 1992. Den 1/1 1999 gjordes Riksbanken formellt självständig från politiskt inflytande och styrs sedan dess av en direktion med sex ledamöter.
3. Skall politiken styra penningmängden eller inflationen direkt?
Några centralbanker, tidigare den tyska Bundesbank och nu den europeiska centralbanken, ECB, har ett (oklart) penningmängdsmål för politiken. Sådana banker eftersträvar inflationsmålet genom att försöka styra tillväxten av penningmängden.
I själva verket finns stora likheter mellan metoderna att sikta på penningmängden och att sikta på inflationen.
Bankernas medel är reporäntan, som kan sättas för att påverka penningmängden eller inflationen. Penningmängden kan lika litet som inflationen mekaniskt styras av reporäntan. Både när banken siktar på penningmängden och inflationen arbetar den med ett så kallade intermediärt mål, eftersom inflationsstyrning tar sikte på en inflationsprognos, som kan komma att avvika från den faktiska inflationen, liksom penningmängdens tillväxt kan avvika från inflationen
Det visar sig att skillnaden är obetydlig mellan de två ansatserna i praktiken. Banker med ett inflationsmål studerar också utvecklingen av penningmängden när de bedömer inflationsprognoserna. Banker som säger sig ha ett penningmängdmål släpper detta utan vidare när det uppenbart leder fel med hänsyn till de inflationsprognoser som också sådana banker arbetar med.
4. Förtroendet
Det finns en stor fördel med att låta publicera en inflationsprognos. Allmänheten kan då se hur banken bedömer inflationen om ett till två år, hur väl underbygd prognosen är och hur politiken bedrivs i relation till den prognos som gjorts.
Riksbankens uppdrag är givet av medborgarna genom beslut i riksdagen, som jag nämnde inledningsvis, nämligen att upprätthålla ett fast penningvärde.
För det ändamålet har Riksbanken givits självständighet, så kallad medelssjälvständighet.
Men Riksbanken ansvarar inför riksdagen för sin politik genom att två gånger om året inför riksdagens finansutskott redogöra för sin politik. Riksdagens sanktionsmöjlighet är att varje år avsätta en direktionsledamot, eftersom direktionens ledamöter har varierande mandattider.
Riksbanksfullmäktiges ordförande och vice ordförande följer direktions arbete genom närvarorätt och yttranderätt vid direktionens sammanträden.
Så måste det vara i en demokrati. Delegation av makt måste medföljas av möjlighet till ansvarsutkrävande. Genom att Riksbanken är öppen om sitt mål, om sina prognoser och om de bedömningar som görs av direktionen kan ett förtroende skapas för Riksbankens politik bland politiker, bland investerare och bland allmänheten. Jag anser att Sverige har balanserat den från EU utgående ordningen på ett rimligt sätt.
5. Finns det alternativ?
Vi har alltså konstaterat att Sverige grundligt ändrat politik. Från att inrikta stabiliseringspolitiken på full sysselsättning som högsta prioritet har politiken lagts om för att skapa stabilitet: Låg inflation skall utgöra den ekonomiska miljö, inom vilken den fulla sysselsättningen skall återvinnas.
Målet ”prisstabilitet” är delegerat till en självständig Riksbank i stället för att – som tidigare - regeringen samordnade finans- och penningpolitiken för att uppnå både full sysselsättning och prisstabilitet. Den fulla sysselsättningen eftersträvas genom långsiktig ekonomisk tillväxt.
Jag har tämligen utförligt redgjort för de misslyckanden med stabiliseringspolitiken som har föranlett omläggningen.
Sverige är inte ensamt om att ändra uppläggningen av den ekonomisk stabiliseringspolitiken. En likartad omläggning ha skett i land efter land - faktiskt mycket sent i vårt land - varvid avregleringen av de finansiella marknaderna nationellt, och internationellt, spelat en avgörande roll.
Sveriges ekonomiska framgångar under detta sekel är resultatet av öppenhet gentemot omvärlden, stor utrikeshandel, framväxten av stora multinationella företag. Det skulle inte ha varit möjligt att välja en helt anan väg än liberalisering av valutalagstiftningen och kapitalmarknaden utan mycket stora kostnader för Sverige. Därför kan man säga att alternativen till den nya uppläggningen av den ekonomiska politiken inte har varit gångbar.
Men därmed är också sagt att när den nuvarande ekonomiska ordningen förändras kommer också Sverige att följa med strömmen. Ingen ekonomisk-politisk regim varar i evighet. Hittills kan vi urskilja åtminstone fem distinkta regimer/epoker i vårt land under detta sekel. Historien har inte upphört.
6. Avslutning
De principer jag här redovisat illustreras av Riksbankens politik i vår. Vid det särskilda penningpolitiska mötet den 2/11 låg reporäntan på 3,40 procent. Riksbanken konstaterade då att vid den räntan skulle inflationen på ett till två år sikt komma att understiga målet om två procent. Detta berodde, ansåg banken, delvis på tillfälliga faktorer, såsom den direkta effekten av tidigare räntesänkningar på boendekostnaderna samt på en del justeringar av indirekta skatter och subventioner. De tillfälliga faktorerna bedömdes motsvara 0,5 procents inflation 1999 och 1,0 procent år 2 000.
Men även med hänsyn till de tillfälliga övergående faktorerna förväntades inflationen på ett till två års sikt understiga två procent. Direktionen beslöt därför att sänka räntan med 0,25 procent till 3,15 procent.
Vid det följande särskilda penningpolitiska mötet med direktionen den 24/3 konstaterades att även efter sänkningen i februari låg inflationsprognosen, med hänsyn tagen till tillfälliga faktorer, under 2 procent. Därför sänktes räntan till 2,90 procent, en bit under den europeiska centralbankens reporänta.
Detta illustrerar hur Riksbanken arbetar. Noggranna inflationsprognoser utarbetas. Anpassningen av penningpolitiken för att nå inflationsmålet sker successivt, utan att banken sneglar på penningpolitiken i andra länder, utom i den mån deras politik påverkar Riksbankens egen inflationsprognos.
Genom publicering av prognoser, protokoll från sammanträden samt med vetskap om Riksbankens klart uttalade mål, kan uppdragsgivarna, det svenska folket, via riksdagen, utvärdera den förda poltiken.
