Låt mig börja med att tacka för att jag fått komma hit och tala idag.
Jag kommer i huvudsak att basera mitt anförande på den inflationsrapport Riksbanken publicerade för knappt en månad sedan, men på några punkter kommer jag att utveckla den bild av inflationsutsikterna som vi då gav. I allt väsentligt gör vi idag samma bedömning av läget; innan jag går in på detta tänker jag emellertid säga ett par ord om varför penningpolitiken är upplagd som den är, med ett mål om att värna penningvärdet.
1. Grunderna för penningpolitiken
Erfarenheten talar för stabil miljö
Orsaken till att Riksbanken har som mål att värna penningvärdet är i grunden enkel; låg och stabil inflation bidrar till att skapa en god miljö för produktions- och sysselsättningstillväxt.
Stöd för denna uppfattning är lätt att finna genom att titta på den ekonomiska utvecklingen i olika industriländer. I de länder där inflationen tillåtits skjuta fart har utvecklingen normalt blivit ryckigare och sämre. Samma erfarenheter har vi i Sverige. Under de första 25-30 åren under efterkrigstiden präglades den ekonomiska politiken i Sverige av stabila spelregler och inflationen var låg. Under denna tid växte ekonomin snabbt och nya arbeten skapades i större utsträckning än under de senaste 20 åren, då inflationen sköt fart och devalveringscyklerna avlöst varandra.
Detta är egentligen inte så konstigt. Vi vet alla att det är lättare att fatta kloka ekonomiska beslut i en stabil miljö. Om löner och priser jagar varandra på ett svår-förutsägbart sätt och om räntor och växelkurser - som en följd av detta - också fluktuerar starkt, går det visserligen ibland med tur eller genom att man är smart att göra goda affärer. Men att en sådan miljö inte är den bästa för långsiktiga investe-ringar eller för dem som lever av pensions - och löneinkomster, det tror jag nästan alla inser. Den amerikanska centralbankschefen Alan Greenspan har formulerat sin syn på vad som bör vara penningpolitikens mål ungefär så här: "Inflationen bör vara så låg att ekonomins olika aktörer inte behöver bry sig om den."
Utrymmet för sysselsättningspolitik begränsat
Varför finns det då ändå de som i debatten argumenterar för att det vore bra med högre inflation? Jag tror att det i huvudsak beror på föreställningen att det finns en konflikt mellan prisstabilitet och låg arbetslöshet. Denna föreställning har i sin tur sin grund i ett kortsiktigt, konjunkturellt perspektiv. När aktiviteten ökar eller minskar i ekonomin till följd av tillfälliga svängningar i efterfrågan kring en mer långsiktig tillväxtbana så finns detta negativa samband. En stigande efterfrågan på varor och tjänster, som leder till ökad efterfrågan på arbetskraft och lägre arbetslöshet, tenderar att åtföljas av höjda löner och högre inflation och tvärtom.
Det här innebär dock inte att högre inflation ger en permanent högre sysselsättning och varaktigt lägre arbetslöshet. Tvärtom riskerar arbetslösheten att bli ännu högre vid de ekonomiska bakslag som normalt följer om inflationsekonomin tillåts återkomma. Nu kan man möjligen invända att det inte handlar om att låta inflationen återkomma utan bara om att släppa fram lite mer inflation och inte om att systematiskt bedriva politiken på detta vis utan bara för en gångs skull. Återigen är de svenska 70- och 80-talserfarenheterna instruktiva och dessutom representativa för vad som hänt i många andra länder. Resultatet av lite mer inflation under kort tid blir lätt hög och ihållande inflation.
I ett längre perspektiv är det under alla omständigheter andra faktorer än efterfrågeläget som bestämmer arbetslösheten, t.ex. institutioner, regler och konventioner i ekonomin - särskilt på arbetsmarknaden och i lönebildningen. Om orsakerna till arbetslösheten enbart vore - eller ens i huvudsak - konjunkturella skulle vi inte observera de stora skillnader i arbetslöshet som visar sig mellan länder som befinner sig i samma konjunkturfas och som under lång tid haft ungefär samma tillväxt.
Mål för inflationen
Riksbanken har till uppgift att värna penningvärdet. I praktiken arbetar Riksbanken med ett mål för inflationen. Den ska vara 2 procent (med ett toleransintervall på **1 procentenhet) sedd i ett årligt perspektiv. Eftersom det tar 1-2 år för en ränteförändring att få sin fulla effekt på prisökningstakten måste Riksbanken arbeta med prognoser för inflationen. När vi har anledning att vara oroliga för att inflationen stiger över det uppsatta målet börjar det bli dags att höja styrräntan och tvärtom.
Fyra gånger per år redovisar Riksbanken i de s.k. inflationsrapporterna bedömningar av inflationsutvecklingen framöver. Skälet till att dessa bedömningar presen-teras för allmänheten är att de ska kunna vägleda ekonomins aktörer i deras bedömningar av var räntorna kan komma att hamna framöver. Dessutom utgör rapporterna underlag för en diskussion om penningpolitikens uppläggning, som Riksbanken gärna vill uppmuntra till.
Inflationen bestäms lite förenklat av två faktorer, dels ekonomins efterfråge- och utbudsförhållanden, dels den inflation som ekonomins aktörer väntar sig framöver. Den första faktorn är inte svår att förklara. När efterfrågan tenderar att växa snabbare än ekonomins produktionsförmåga uppstår bristfenomen och flaskhalsar i ekonomin. Dessa är normalt pris- och lönedrivande. Förväntningarnas roll är kanske inte lika uppenbar. Om företag och arbetstagare väntar sig högre inflation tenderar de att höja sina priser respektive begära högre löner. Det här kan i sig sätta igång och driva på en inflationsprocess. Kronans värde är också viktig för inflationen både därför att det har återverkningar direkt på prisbilden och på efterfrågeläget och därför att det kan vara en indikator på den väntade inflationen.
2. Konjunkturen och inflationsförväntningarna
Hur ser då den bedömning ut som gjordes i den senaste inflationsrapporten?
Låt mig börja med att säga något om den konjunkturbild som Riksbanken där gav.
Efterfråge- och utbudsförhållandena
De senaste månadernas statistik ger en tydlig bild av en uppgång inom större delen av ekonomin. Därmed bekräftas i stort sett de bedömningar Riksbanken gjorde under våren. Utvecklingen hittills i år har varit mera balanserad än tidigare. Det är inte längre bara export och investeringar som ligger bakom ökningen i efterfrågan utan den privata konsumtionen bidrar nu i ökad utsträckning.
Under ett antal år har det finanspolitiska saneringsprogrammet hållit tillbaka hushållens inkomsttillväxt. Genom de besparingskrav som legat också på offentlig verksamhet har aktivitetsnivån pressats tillbaka ytterligare. Både i år och nästa år fort-sätter finanspolitiken att dra in köpkraft från hushållen, vars disponibla inkomster stagnerar i år, men ökar åren därpå. Efter 1998, när saneringsprogrammet upphör, väntas inte finanspolitiken verka lika åtstramande på hushållsekonomin. Också den offentliga verksamheten kan förväntas växa något under de kommande två åren.
Den privata konsumtionen har vuxit i flera år, men i ganska långsam takt. Under det senaste året har takten tilltagit. Hushållens förväntningar om såväl den egna som landets ekonomi förbättrades i september, efter en mindre tillbakagång i augusti. Hushållen är också mera optimistiska om utsikterna på arbetsmarknaden. Samtidigt visar Konjunkturinstitutets månadsbarometer för augusti att företagen inom såväl dagligvaru- som sällanköpshandeln är optimistiska beträffande försäljningsutvecklingen under den närmaste framtiden.
Det är inte bara de disponibla inkomsterna som är viktiga för utvecklingen av den privata konsumtionen. Också den förmögenhetsökning som skett under det senaste året spelar troligen en roll. Småhuspriserna har stigit med 9 procent sedan årsskiftet medan aktiepriserna ökat med 28 procent. Denna utveckling tyder på att hushållen skulle kunna realisera kapitalvinster i år som är så omfattande att de till sin storleksordning svarar mot ca 25 procent av de disponibla inkomsterna. Det vore förvånande om inte en sådan förmögenhetsökning skulle bidra till att förstärka konsumtionsefterfrågan.
Sammanfattningsvis talar det mesta för en god efterfrågeutveckling de närmaste åren. Exporten bör kunna fortsätta växa i relativt snabb takt på en växande världsmarknad. Samtidigt räknar Riksbanken med att tillväxten i den privata konsumtionen tilltar och att den offentliga konsumtionen i varje fall inte minskar längre.
Den breda uppgången i alla de stora efterfrågekomponenterna sätter naturligtvis en viss press på de tillgängliga resurserna. Kapacitetsutnyttjandet i ekonomin stiger därför och tillgången på lediga resurser minskar. Konjunkturbarometern för tillverkningsindustrin, som ger information om kapacitetssituationen i industrin, tyder genomgående på att tillgången på lediga resurser minskade mellan första och andra kvartalet. Fler företag rapporterade att tillgången på produktionsfaktorer, snarare än efterfrågan, begränsade produktionen. Samtidigt ökade bristtalen för yrkesarbetare och tekniska tjänstemän.
Gapet mellan den totala efterfrågan och de totala produktionsresurserna är en viktig, om än svårfångad, indikator på inflationstrycket. Sammantaget tyder det mesta på att detta gap har krympt något. Riksbanken bedömer ändå i inflationsrapporten att tillgången på lediga resurser fortfarande är relativt god. Det är inte minst den höga arbetslösheten, totalt sett, som tyder på detta. En hög investeringstakt och kraftiga ökningar i produktiviteten har också, i varje fall hittills, bidragit till att den växande efterfrågan mötts av en stigande produktionspotential. Det har dämpat inflationstrycket i konjunkturuppgången.
Inflationsförväntningarna
En annan viktig indikator på inflationstrycket är olika ekonomiska aktörers förväntningar om den framtida inflationen. Liksom den faktiska inflationen har inflationsförväntningarna avtagit under senare år. Inflationsförväntningarna tycks också ha tenderat att konvergera kring det tvåprocentiga inflationsmålet. Det är i så fall ett gott tecken eftersom det kan tolkas som ett ökat förtroende för inflationsmålet. Det betyder att de ekonomiska aktörerna i ökad utsträckning bakar in förväntningar om en låg inflation i sina egna planer. Detta ger bättre förutsättningar för penningpolitiken att uppnå inflationsmålet.
Förväntningarna om den framtida inflationen har stigit något under de senaste månaderna. I huvudsak verkar det dock vara frågan om en anpassning till den uppgång i inflationen som skett. Den fortsatta utvecklingen måste dock följas noga; en tydlig uppgång i inflationsförväntningarna över inflationsmålet skulle vara en källa till oro.
3. Inflationen de närmaste åren
Under loppet av 1996 dämpades inflationen mätt i termer av KPI markant och under året som helhet kom den att hamna något under det lägre toleransintervallet. Nedgången berodde delvis på tillfälliga faktorer; de lägre räntekostnaderna för egna hem orsakade bl.a. av Riksbankens egna räntesänkningar bidrog i hög grad till de låga inflationstalen. Utvecklingen har nu vänt och inflationstakten har börjat stiga. Det är dock i huvudsak en följd av att tillfälliga faktorer som pressat ner inflationen inte längre verkar med samma kraft; den underliggande inflationen ökar därför inte i samma takt.
På basis av bedömningen av konjunkturen och andra faktorer som påverkar inflationen (t.ex. inflationsförväntningarna) gjorde Riksbanken i inflationsrapporten prognosen att inflationen, mätt med KPI, som årsgenomsnitt kommer att uppgå till omkring 1 procent 1997 och omkring 2 procent både 1998 och 1999. Under de två senare åren bedömdes takten komma att vara något ökande.
Detta var inte en bedömning utan reservationer. I rapporten diskuterades bl.a. riskerna med den uppåtgående konjunkturen, svårigheterna att bedöma hur ekonomins utbudssida skulle komma att reagera samt lönerörelsen. Det kan finnas skäl att på några punkter utveckla denna diskussion.
Produktionsgapet sluts gradvis
I inflationsrapporten gör Riksbanken bedömningen att den svenska ekonomin kommer att växa med omkring 2 procent 1997 och omkring 3 procent 1998. Under 1999 väntas BNP öka med drygt 3 procent.
Tillväxten under 1998 och 1999 kommer därmed att överstiga den potentiella tillväxten, som uppskattas till drygt 2 procent per år. Detta innebär att den överskottskapacitet som finns idag gradvis kommer att försvinna. Hur snabbt detta går är svårt att avgöra med säkerhet. Riksbankens bedömning är att det s.k. produktionsgapet, som är ett sätt att försöka fånga den lediga kapaciteten i hela ekonomin, är ca 2 procent av BNP. Med de tidigare diskuterade tillväxttakterna sluts i så fall gapet någon gång under 1999.
I inflationsrapporten redovisades också annan information med bäring på frågan om när inflationen kan tänkas börja accelerera. Beräkningar av den strukturella arbetslösheten - och därmed indirekt av den arbetslöshet som går att förena med en stabil och låg inflation - antyder att det finns risker för inflationen också på kortare sikt än på två år. Den takt med vilken kapacitetsutnyttjandet stiger kan också ha betydelse. Om de lediga resurserna minskar i snabb takt kan resultatet bli ökade inflationsimpulser även om det fortfarande finns överskottskapacitet totalt sett.
Avtalsrörelsen en risk
Lönebildningen är för närvarande av särskilt stor betydelse eftersom avtal under det närmaste halvåret kommer att slutas för en stor del av arbetsmarknaden. Ännu rapporteras brist på arbetskraft bara från ett fåtal sektorer, men tidigare erfarenheter visar att spridningseffekterna ibland kan bli betydande.
Riksbankens bedömning av inflationen i inflationsrapporten bygger på ett antag-ande om en lägre löneökningstakt än vad som varit fallet under de senaste åren. Stöd för denna ståndpunkt går att finna bl.a. i den faktiska löneutvecklingen på senare tid. En anpassning ner till den nivå som under senare år gällt inom EU eller till ännu lägre nivåer, som skulle göra det lättare för Sverige att få bukt med arbetslösheten, har dock inte förutsatts i rapporten.
Hur lönebildningen hanteras är primärt en fråga för arbetsmarknadens parter. Hur höga löneökningar olika delar av ekonomin kan leva med beror bl.a. på vinstnivån i utgångsläget, på produktivitets- och kostnadsutvecklingen och på prisutvecklingen inom respektive sektor. För landet som helhet är det svårt att se annat än att en löneökningstakt, motsvarande inflationsmålet plus den långsiktiga förväntade produktivitetsutvecklingen, utgör ett tak om det ska vara möjligt att effektivt pressa tillbaka arbetslösheten. Med lägre löneökningar blir arbetskraften billigare relativt kapitalinvesteringar, vilket stimulerar sysselsättningen.
Det är viktigt att förstå hur spelreglerna i den ekonomiska politiken numera ser ut. Precis som för ca 25 år sedan, när Sverige var med i ett fungerande och effektivt system med fasta växelkurser (det s.k. Bretton Woods-systemet) är spelreglerna sedan några år tydliga. Om Riksbanken räknar med att inflationen kommer att stiga över 2-procentsmålet är det vårt jobb att höja räntorna. Ett alltför högt löneutfall leder därmed inte - annat än möjligen på mycket kort sikt - till högre inflation. Resultatet blir i stället en svagare ekonomisk utveckling och en sämre sysselsättning under de närmaste åren. I den värld som rådde tidigare, när Sverige hade fast växelkurs, var det i första hand industrin och andra konkurrensutsatta delar av ekonomin som drabbades om löneutfallen blev för höga. Nu drabbas särskilt räntekänsliga delar av ekonomin, som handeln och en av skulder tyngd offentlig sektor.
4. Slutsatser för penningpolitiken
Den sammantagna bedömningen i inflationsrapporten är att penningpolitiken är väl avvägd. Det finns ingen anledning att idag ändra denna bedömning. Inflationsutsikterna har inte förändrats i någon påtaglig utsträckning under den senaste månaden.
Sedan Tyskland och flera andra länder höjde sina räntor för en knapp vecka sedan har många frågat sig hur detta påverkar Riksbankens agerande. Svaret har givits flera gånger tidigare; inte mycket om inte inflationsförutsättningarna förändras. Riksbanken har ett inflationsmål och det är detta som vägleder politiken.
I ljuset av vad som hänt under den senaste månaden kan det avslutningsvis finnas skäl att lyfta fram ett par saker ur rapporten. Den första är att penningpolitiken bedrivs mot bakgrund av en uppåtgående konjunktur. Det innebär att det är troligt att kapacitetsutnyttjandet gradvis stiger. I just detta avseende skiljer sig inte Sverige från Tyskland. Den andra är att risken för en utveckling som är påtagligt svagare än huvudscenariots har minskat och detta understöds av de senaste siffrorna.
Mot bakgrund av den stigande konjunkturen ligger svårigheten i att bedöma inflationsutvecklingen för närvarande främst i en osäkerhet om hur ekonomins utbudssida - och då speciellt lönebildningen - kommer att utvecklas. Hur den svenska ekonomin reagerar på en bred konjunkturuppgång är svårt att avgöra. Inte minst därför är det viktigt att följa ny inkommande information.
