Ekonomin och penningpolitiken
Låt mig börja med att tacka för att jag fått komma hit och tala om svensk ekonomi och penningpolitik.
Min avsikt är att idag beröra tre olika frågeställningar. Först tänker jag säga något om penningpolitikens uppläggning och om varför det är bra med låg inflation. Därefter avser jag diskutera utvecklingen under de senaste åren sedan krisen i svensk ekonomi kulminerade 1993. Till slut kommer jag att säga något om perspektiven framöver för ekonomin och för penningpolitiken.
1. Låg inflation och stabil utveckling
Målet är låg inflation
Riksbanken har ett klart och tydligt mål för penningpolitiken; den årliga ökningen av konsumentprisindex ska begränsas till 2 procent med ett toleransintervall på +/-1 procentenhet. För att nå målet anpassar Riksbanken sin styrränta - reporäntan. På så vis påverkas aktivitetsnivån i ekonomin och därmed inflationen. Vi vet erfarenhetsmässigt att det tar mellan 1 och 2 år innan en ränteförändring har fått full effekt på inflationen. Därför måste Riksbanken arbeta i ett längre perspektiv; räntan måste sättas på basis av prognoser för inflationen 1 till 2 år framåt.
Riksbankens centrala uppgift är att uppnå prisstabilitet eller i varje fall att hålla prisökningstakten på en låg och stabil nivå. Bakom denna syn på penningpolitikens roll ligger insikten att tillväxt och sysselsättning på längre sikt inte kan skapas via högre prisökningar. Det är andra faktorer; teknologisk utveckling, ekonomins funktionssätt, befolkningsutveckling etc. som avgör tillväxten. Försök att på kort sikt stimulera ekonomin genom att släppa fram högre inflation tenderar att snabbt slå tillbaka. Det visar de svenska erfarenheterna från de senaste decennierna men också liknande erfarenheter i många andra länder. Ekonomins aktörer anpassar sig till den högre inflationen; priser, löner och räntor stiger och slutresultatet blir normalt snarare en sämre än en bättre ekonomisk utveckling.
I hela västvärlden handlar numera den ekonomiska politiken mindre om hur man kortsiktigt "gasar och bromsar" för att påverka konjunkturen och i stället mer om att skapa långsiktigt goda och stabila villkor för ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Penningpolitikens roll inom en sådan tankeram blir att värna penningvärdet. Också i Sverige har stödet för denna typ av politik ökat markant under de senaste 10 åren. I 1997 års ekonomiska vårproposition sägs att "Den övergripande uppgiften för penningpolitiken är prisstabilitet". I allt fler länder strävar man i konsekvens med detta synsätt - och för att göra det lättare att bedriva en trovärdig penningpolitik - att separera de penningpolitiska besluten från den dagsaktuella politiken. Det senaste exemplet på denna utveckling utgör Storbritannien, där den nya regeringen - bland det första den gjorde - var att avsäga sig kontrollen över räntepolitiken till Bank of England.
Inflationens skadeverkningar
Hög inflation försämrar ekonomins funktionssätt. Allmänna prishöjningar gör det svårare för företag och hushåll att hålla reda på hur priserna på enskilda varor och tjänster utvecklas i förhållande till varandra. Därmed blir det också svårare för företag att veta vilka produkter de skall satsa på att framställa, vilka investeringar som kommer att vara mest lönande osv.
Ett exempel - som en del av er säkert är väl förtrogna med - är "fastighetsboomen" i Sverige under 1980-talet. Den höga inflationen, i kombination med det dåvarande skattesystemet, gjorde det lönsamt att spekulera i fastigheter. Under början av 1990-talet kollapsade fastighetsmarknaden med stora samhällsekonomiska kostnader som följd. Banker och finansbolagen drabbades av kreditförluster samtidigt som den upptrissade fastighetsmarknaden trängt undan andra, mer produktiva, investeringar. När "bubblan" sprack blev anpassningskostnaderna i form av produktionsbortfall och arbetslöshet stora.
Det finns också skäl att tro att låg och stabil inflation reducerar svängningarna i ekonomin. Så verkar i varje fall vara fallet i USA, där man fr.o.m. 1982 fram till i dag har haft två långa expansionsfaser med en enda relativt kort, mellanliggande konjunkturförsvagning. De svenska erfarenheterna talar för samma slutsats. De två första efterkrigstidsdecennierna med låg inflation var t.ex. betydligt stabilare än 1970- och 80-talen, då inflationen släpptes upp och devalveringarna avlöste varandra med negativa effekter för produktivitetsutveckling och tillväxt.
Ju högre inflationen är desto mera tenderar också inflationstakten att variera. Därmed blir osäkerheten om den framtida inflationen större. Sparare och långivare kräver då högre riskkompensation (de kommer alltså inte bara att kräva kompensation för den förväntade inflationen utan därutöver en riskpremie därför att deras förväntningar om den framtida inflationen är förknippade med osäkerhet). Det betyder högre reala räntor, vilket försvagar företagens investeringslust.
Med en varierande och svårprognosticerad inflation uppkommer godtyckliga och slumpmässiga effekter på inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Inflation tenderar att omfördela från långivare och sparare till låntagare, från personer med fasta nominella inkomster till dem som betalar ut sådana inkomster osv. Det är uppenbart att sådana godtyckliga omfördelningseffekter knappast är i linje med en fördelningspolitik som har rättvisa som ledstjärna.
2. Utvecklingen efter krisen
Flera år med god tillväxt
Sedan svensk ekonomi vände upp efter den djupa krisen sommaren 1993 har den genomsnittliga årliga tillväxten varit 2,8 procent, vilket är högre än vad vi varit vana vid under inflationsåren på 1970- och 1980-talen. Tillväxten har också haft en gynnsam sammansättning, med inriktning mot export och investeringar. (Diagram 1) Samtidigt har - och det är värt att understryka - inflationen varit den lägsta på flera decennier.
Troligen har den låga inflationen i sig bidragit till en bättre fungerande ekonomi. Förutsättningarna för en lång och stabil uppgång är bättre. Det bidrar - tillsammans med att prissignalerna blir tydligare - till att det blir lättare för hushåll och företag att planera och fatta beslut. Skattereformen, olika avregleringar och ändringar i socialförsäkringssystemen har också gjort att ekonomin fungerar bättre. EU-medlemsskapet och globaliseringen av handelsutbytet i övrigt har ökat konkurrenstrycket. Resultaten visar sig i form av en högre takt i kapitalbildningen och en strukturell omvandling av ekonomin.
Under de båda åren 1994 och 1995 var BNP- tillväxten över 3 procent. Också under 1996 ökade den totala slutliga efterfrågan relativt snabbt, med 2,1 procent. En acceleration skedde under andra halvåret och ökningstakten låg då på 2,6 procent, jämfört med motsvarande period ett år tidigare. Totalproduktionen ökade dock inte i samma takt som total slutlig efterfrågan. Det berodde på att företagen valde att dra ner på sina lager. BNP - som avspeglar den totala produktionen - steg med endast 1,1 procent under 1996.
Att företagen trimmar sina lager är inte ovanligt vid denna fas i konjunkturförloppet. Samma sak skedde vid ungefär samma läge under 1970- och 1980-talens konjunkturuppgångar. Det hänger samman med att företagen normalt producerar mer än vad som efterfrågas i uppgångsfaser. Skälet är att företagen inte vill hamna i situationer där de inte kan leverera när efterfrågan ökar snabbt. Efter hand upptäcker de att lageruppbyggnaden gått för långt och inleder då en anpassningsprocess. Då uppstår en omvänd effekt, produktionen ökar långsammare än den slutliga efterfrågan i ekonomin.
En lageranpassning kan i vissa fall vara inledningen till en djupare konjunktursvacka. Så är fallet t.ex. om lageranpassningen ger spridningseffekter till privat konsumtion eller om den medför negativa återverkningar på arbetsmarknaden och på hushållens framtidstro. Riksbanken var därför vaksam på risken för en svagare utveckling i privatkonsumtionen under våren och sommaren förra året. Om detta hade inträffat skulle inflationsutsikterna ha dämpats ytterligare. Privatkonsumtionen fortsatte dock att öka under sommaren och förstärktes även något under hösten.
Låg inflation och sänkta räntor
Under loppet av 1996 dämpades inflationstakten. Samtidigt minskade den inflation som olika aktörer i ekonomin väntade sig i framtiden markant. (Diagram 2) Därmed var det möjligt för Riksbanken att dra ner reporäntan från 8,91 till 4,10 procent. Utgångsläget för den pågående tillväxtfasen i svensk ekonomi är därmed gynnsammare än på mycket länge.
Fallet i konsumentprisernas ökningstakt förstärktes påtagligt av Riksbankens räntesänkningar, genom att de bidrog till att räntekostnaderna sjönk för egnahemsägare. Normalt bör prisstabilitetsmålets toleransintervall räcka till för att kunna absorbera sådana tillfälliga prisnivåpåverkande effekter. Räntenedgången förra året blev dock mycket stor, till följd av att många faktorer samverkade så att inflationsbilden förändrades snabbt. Den svaga prisutvecklingen hittills under 1997 beror också i huvudsak på att förra årets räntesänkningar var så kraftiga.
Olika mått på den underliggande inflationen visar en fallande ökningstakt, men utvecklingen mätt på detta vis är inte fullt lika dramatisk. (Diagram 3). Rensad för räntekostnader på egna hem är inflationen idag ca 1 procent högre än KPI antyder.
En slutsats är att man vid utvärdering av Riksbankens inflationspolitik måste ta hänsyn till att en del av förändringarna i inflationen är tillfälliga effekter orsakade av Riksbankens egna åtgärder.
3. Den aktuella bedömningen
Inflationsrapporten i mars
Låt mig nu komma in på inflationsutsikterna för de närmaste åren. För att så öppet och tydligt som möjligt förklara hur Riksbanken analyserar de framtida inflationsutsikterna, och ser på penningpolitikens uppläggning, publicerar vi särskilda rapporter fyra gånger om året. I den senaste inflationsrapporten, som publicerades i mars, bedömdes BNP-tillväxten bli 2 respektive 3 procent för 1997 och 1998. Vidare framhölls att några mer påtagliga kapacitetsbegränsningar inte borde uppkomma under perioden. Givet en oförändrad penningpolitik och att hushåll och företag fortsätter att räkna med en fortsatt låg inflation, bedömdes den inhemska underliggande inflationen (mätt med konsumentprisindex utveckling rensat för temporära effekter på inflationen) komma att ligga mellan 1,5 och 2 procent om ett à två år med en oförändrad penningpolitik.
I takt med att de tillfälliga effekterna försvinner från 12-månaderstalet kommer dock den registrerade inflationen att stiga successivt under 1997 och 1998. I mars räknade vi med att den genomsnittliga inflationen under 1997 skulle bli omkring 0,5 procent, dvs. den skulle fortfarande ligga klart under inflationsmålet. Vi räknade vidare med att inflationen under 1998 skulle bli något lägre än 2 procent.
Att göra prognoser för konjunktur- och prisutveckling är som vi alla vet inte alldeles enkelt. Eftersom sådana bedömningar inte låter sig göras med stor exakthet handlar det om att väga risker och möjligheter. I marsrapporten diskuterades därför två sidoalternativ där inflationen framöver skulle kunna bli lägre eller högre än i huvudscenariot.
I det första alternativet skulle inflationen kunna bli lägre till följd av en svagare konsumtionsutveckling. I det andra alternativet gällde motsatsen, inflationen skulle kunna bli högre. Orsaken skulle kunna vara en svagare kronutveckling, som medför en snabbare exporttillväxt och BNP-utveckling och därmed ett högre inflationstryck.
Låt mig mot denna bakgrund säga något om hur vi idag ser på den privata konsumtionens och växelkursens utveckling.
Den privata konsumtionen
Hushållens disponibla inkomster föll oväntat med 0,1 procent 1996 trots att lönesumman ökade kraftigt. Konjunkturinstitutet och en rad andra bedömare hade väntat sig att de disponibla inkomsterna skulle stiga med 2 procent. Hela konsumtionstillväxten finansierades därmed med en neddragning av sparkvoten som sjönk till 5,4 procent. Utgångspunkten för bedömningen av den framtida utvecklingen av privat konsumtion har därmed förändrats.
Under senare år har hushållens inkomster i hög grad påverkats av åtgärder för att förstärka de offentliga finanserna, främst skattehöjningar och neddragningar av transfereringar. Hushållens inkomster skulle varit 3-4 procent högre per år under perioden 1994-98 om man exkluderar inverkan av de offentliga systemen. (Diagram 4) I stället kommer de nu sannolikt att vara i det närmaste oförändrade. Belastningen på hushållens inkomster var troligen som störst 1996, men även under de kommande två åren är finanspolitiken mätt på detta sätt stram.
Hushållens sparkvot har sannolikt ökat varaktigt under 1990-talet beroende på ett antal strukturella reformer i ekonomin (nedskärningar i transfereringssystemet, skattereformen mm). Att bedöma den fortsatta utvecklingen är svårt. En möjlighet är att jämföra med länder som har liknande ekonomiska ramvillkor för hushållen som Sverige. Både de svenska hushållens nettosparkvot och den totala förmögenheten som andel av disponibelinkomsten framstår då som relativt sett låga i Sverige. Det förefaller därmed osannolikt att hushållens sparkvot i ett långsiktigt perspektiv skulle falla tillbaka till de historiska, låga nivåerna på 1980-talet. (Diagram 5)
Ledande indikatorer tyder på att den successiva uppgången av privat konsumtion fortsatte under första kvartalet i år. De senaste månaderna har småhuspriserna börjat röra på sig. En växande penningmängd och utlåning till hushållssektorn tyder också på en fortsatt konsumtionsuppgång. Detaljhandelsomsättningen, framförallt försäljning av sällanköpsvaror, har stärkts i februari och mars, vilket också framgår av Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer för mars. Antalet nyregistrerade bilar i hushållssektorn steg med omkring 60 procent på årsbasis under årets 4 första månader. Hushållens förväntningar om den egna ekonomin har stärkts och i april trodde en majoritet av hushållen på en förbättring 12 månader framåt.
Någon anledning att idag förändra inflationsrapportens huvudbedömning om en stabil, men inte alls dramatisk, konsumtionsuppgång under de närmaste åren finns inte. Sannolikheten för en påtagligt svagare konsumtionsutveckling, vilket var en viktig ingrediens i ett av de alternativa scenarierna förefaller dock ha minskat något.
Växelkursen
Riksbanken har inget mål för växelkursen. Målet för penningpolitiken är prisstabilitet. Men växelkursen en viktig faktor när Riksbanken gör sin bedömning av inflationsutvecklingen de närmaste två åren.
Växelkursen påverkar efterfrågan i ekonomin och särskilt exportsektorn och har dessutom direkta effekter på prisutvecklingen via importpriserna. Den senare, mer direkta effekten, är dock övergående och av sekundärt intresse så länge inte inflationsförväntningarna och därigenom pris- och lönesättningsbeteendet påverkas.
För att kunna göra en bedömning av inflationen krävs alltså en prognos eller bedömning för de närmaste två åren av växelkursen - en variabel som är notoriskt svår att prognostisera och som i Sverige sedan 1992 har fluktuerat mycket. En naturlig startpunkt för en sådan bedömning är den rådande växelkursen liksom en bedömning av vad som långsiktigt, i förhållande till konkurrenskraft, sparande mm. är en rimlig växelkurs.
Utvecklingen under det senaste halvåret kan tjäna som ett exempel på hur man kan argumentera. Kronan har i effektiva termer försvagats med ca 7 procent sedan oktober 1996 Merparten av försvagningen har haft sin grund i dollarns och pundets starka utveckling i förhållande till valutorna i Kontinentaleuropa (Diagram 6). Här har konjunkturella faktorer haft betydelse, både USA och Storbritannien ligger tidigare i en uppgående konjunkturcykel, och det har funnits förväntningar om den framtida penningpolitiken som haft en stärkande effekt på både pundet och dollarn.
Kronan har dock också, särskilt under vintern och våren, tappat i värde mot flertalet kontinentaleuropeiska valutor (däribland D-marken). Detta har från tid till annan hängt samman med oro i Europa kring EMU-processen. Men många marknadsbedömare framhåller också en viss osäkerhet kring hållfastheten i den svenska ekonomisk- politiska utvecklingen som en förklaring.
På längre sikt finns det goda skäl som talar för en starkare krona. Sverige har under senare år haft en snabbt ökande produktivitet. Bytesbalansöverskottet är stort och uppgången i exportindustrin bör efterhand dra med sig den inhemska industrin uppåt. Inflationsutsikterna är gynnsamma och statsfinanserna har dessutom förbättrats avsevärt. Ändå finns det anledning att ta kronförsvagningen på allvar. Politiken måste även fortsättningsvis inriktas mot solidare statsfinanser, och förbättringar i budgeten till följd av en stark konjunktur kan inte används för lättnader i finanspolitiken.
Mot ovanstående bakgrund finns det inte heller när det gäller växelkursen anledning att mer påtagligt förändra den bedömning som gjordes i mars. Kronan har dock hittills i år varit något svagare än beräknat och detta talar tillsammans med de indikatorer som finns för en marginellt högre exporttillväxt.
Sammantaget finns det idag inga skäl att revidera den övergripande bild av ekonomin och inflationen som presenterades i den förra inflationsrapporten. Utvecklingen verkar hittills i huvudsak bekräfta den bedömning som presenterades.
Olika framåtblickande indikatorer talar för att den svenska ekonomin åter står inför en period av ökad produktionstillväxt. Samtidigt tyder det mesta på fortsatt låga prisstegringar i år och nästa år, vilket är den period som vi idag överblickar.
Reporäntan sänktes senast i december förra året. Sedan dess har vi ofta sagt att penningpolitiken är väl avvägd. Detta gäller fortfarande.
