Yttrande över betänkandet ”Stabiliseringspolitik i valutaunionen” (SOU 2002:16)

Hela remissyttrandet som pdf fil.

 

Riksbanken överlämnade under fredagen sitt yttrande över betänkande "Stabiliseringspolitik i valutaunionen" (SOU 2002:16) till finansdepartementet.

Riksbanken delar kommitténs bedömning att Europeiska centralbankens  inflationsmål på lång sikt utgör ett trovärdigt riktmärke för inflationsförväntningarna i Sverige. Det finns dock risk för att t ex pris- och löneutvecklingen i små medlemsländer som Sverige på medellång sikt kommer att avvika från den genomsnittliga nivån i valutaunionen. Detta kan inträffa om t ex länderna drabbas av olika landspecifika störningar eller om pris- och lönesättare blir mindre återhållsamma när de inte längre behöver befara att höga pris- och löneökningar leder till höjda räntor. För att minska risken för en upprepning av 1970- och 80-talens stabiliseringspolitiska problem som stigande inflation och därmed försämrad konkurrenskraft, anser Riksbanken därför att det är viktigt att skapa ett trovärdigt ramverk för stabiliseringspolitiken.

I ljuset av erfarenheterna av de senaste årens stabiliseringspolitik menar Riksbanken att en prövning bör ske huruvida det är möjligt att vid ett deltagande i valutaunionen bibehålla centrala beståndsdelar i nuvarande stabiliseringspolitiska ramverk - ett tydligt mål för den ekonomiska politiken, klara institutionella garantier för att utformningen av stabiliseringspolitiken är långsiktigt hållbar samt öppna och tydliga beslutsprocesser som kan öka förståelsen för politikens uppläggning och ge möjlighet att utvärdera den.

 

Tydligt mål för stabiliseringspolitiken
Kommittén föreslår att produktionsgapet som är ett mått på resursutnyttjande i ekonomin, ska användas som mål för stabiliseringspolitiken. Riksbanken anser att det kan finnas skäl att pröva huruvida ett nationellt inflationsmål för finanspolitiken kan vara att föredra. I normala fall innebär en stabilisering av inflationen också att produktion och sysselsättning stabiliseras. Skillnaden mellan de två möjliga stabiliseringspolitiska målen ska därför inte överdrivas. Vid olika typer av utbudsstörningar, t ex en oljeprisökning som riskerar att leda till kompensationskrav från löntagarna, är ett inflationsmål att föredra. I ett sådant läge skulle en stabiliseringspolitik med utgångspunkt från ett produktionsgapsmål riskera att leda till en alltför expansiv politik.

Ett produktionsgapsmål kan dessutom vara svårare att mäta och pedagogiskt mer komplicerat att förankra hos allmänheten än ett inflationsmål, vilket kan bidra till osäkerhet om stabiliseringspolitikens inriktning. En fördel med ett inflationsmål är att det är tydligt och kan vara lättare att utvärdera än ett produktionsgapmål.

Ett inflationsmål för finanspolitiken bör utformas så att det sätter en gräns för i vilken utsträckning inflationen i Sverige tillåts avvika från euroområdet. Ett inflationsmål måste emellertid tillämpas med viss flexibilitet för att behovet av nödvändiga förändringar i det relativa prisläget (reala växelkursen) ska kunna beaktas vid t ex störningar i utrikeshandeln eller produktivitetsutvecklingen.

 

Institutionella reformer för att skapa trovärdighet
En låg trovärdighet kring stabiliseringspolitiken riskerar att leda till att de åtgärder som vidtas blir mindre verkningsfulla. Utmaningen är att finna institutionella lösningar som bidrar till att en hög trovärdighet för stabiliseringspolitiken kan upprätthållas också vid ett deltagande i EMU.

Riksbanken efterlyser en bredare diskussion i anslutning till kommitténs förslag om ett expertråd. Det kan t ex finnas skäl att pröva om de stabiliseringspolitiska besluten bör tas direkt av regeringen i syfte att korta de långa beslutsvägarna vilket skulle öka förutsättningarna för att åtgärderna sätts in i rätt tid.

En annan, mer långtgående åtgärd, som ligger närmare dagens ordning och som också kommit att diskuterats i den ekonomiska litteraturen, är att delegera vissa finanspolitiska instrument till en självständig myndighet. Riksbanken anser att även om en sådan lösning är komplicerad, inte minst ur principiell synvinkel, så bör den inte uteslutas på förhand vid en fördjupad prövning.

För att skapa trovärdighet kring den ekonomiska politiken är en fortsatt god budgetdisciplin central. Riksbanken menar dock att det inte är självklart att saldomålet bör höjas så som kommittén föreslår.

Hela remissyttrandet finns att ladda ned från Riksbankens webbplats.

Ytterligare frågor besvaras av vice riksbankschef Villy Bergström tel.: 08-787 07 10, Jörgen Eklund, direktionsavdelningen, tel.: 08-787 01 31 eller Robert Boije, avdelningen för penningpolitik, tel.: 08-787 05 41.