Heikensten: Låginflationsmiljön har understött tillväxten – fyra exempel

Förste vice riksbankschef Lars Heikensten talade under rubriken "Penningpolitiken och den ekonomiska tillväxten" vid ett seminarium om tillväxt arrangerat av Saco. Talet kommer att publiceras i sin helhet på Riksbankens webbsida vid ett senare tillfälle.

"Sedan krisen i början på 1990-talet har vi i Sverige lyckats väl med att förena låg inflation med en relativt hög tillväxt. Bakom den här utvecklingen döljer sig flera olika förändringar som förbättrat villkoren för ekonomisk verksamhet. Det handlar bl.a. om den stora skattereformen, om förändringar i social- och pensionssystemen samt om olika avregleringar. Men det handlar också om att en stabil ekonomisk miljö med låg inflation har etablerats", sade Heikensten.

"I akademiska studier har det inte varit alldeles lätt att belägga att det finns en stark länk mellan låg inflation och ekonomisk tillväxt. Ändå tror jag att den låga inflationen, i kombination med tydliga makroekonomiska spelregler, har varit betydelsefull för de senaste årens goda ekonomiska utveckling. Låt mig på basis av egna erfarenheter peka på fyra områden där jag ser tydliga förändringar i tillväxtbefrämjande riktning jämfört med 1970- och 80-talen.

• Investeringsmönstret. Under 1980-talet investerade vi i Sverige mycket i bostäder och fastigheter. De senaste 10 åren har bilden varit en annan, nu är det maskininvesteringar som tagit över. Sektorfördelningen är också delvis en annan, med betydligt mer investeringar i högteknologi. De här skillnaderna har förstås många förklaringar: skattesystemets uppläggning, förekomsten av ny teknik etc. Men jag tror också att en viktig faktor varit den nya stabilare makroekonomiska miljön. Många av 1980-talets investeringsbeslut, inte minst rörande fastigheter, togs på felaktiga premisser. Industriinvesteringarna drabbades också av det höga kostnadsläge som följde i inflationens kölvatten. 
  
• Produktiviteten. En viktig förklaring till den akuta ekonomiska krisen i början av 1990-talet var den svaga produktivitetsutvecklingen under åren dessförinnan. En förändring till det bättre förefaller ha skett när det gäller produktiviteten, även om det är för tidigt att värdera hur permanent den är. Den sammanhänger antagligen delvis med att inflationsmålsregimen skapat en tydligare ram för företagens agerande. Det finns idag inte några genvägar till lönsamhet, som det gjorde under 1970- och 80-talen, när konkurrensproblemen gång efter annan löstes med devalveringar. Både motiven och acceptansen för att löpande rationalisera och effektivisera produktionen har stärkts. 
  
• Lönebildningen. Också när det gäller lönebildningen har det skett påtagliga förbättringar. Den nominella löneökningstakten har under 1990-talet sjunkit jämfört med 1970- och 80-talen. Samtidigt har reallöneökningarna blivit förhållandevis goda. Under 1970- och 80-talen var bilden en annan. När finanspolitiken inte kunde säkra en låg inflation, och devalveringarna avlöste varandra, bröt lönebildningen mer eller mindre samman. Löner och priser jagade varandra uppåt i en spiral. Numera kan arbetsmarknadens parter utgå ifrån ett tydligt inflationsmål, som visserligen ibland kommer att underskridas och ibland överskridas, men som ändå ger ett användbart och tydligt riktmärke.
  
• Strukturpolitiken. Den nya miljön, med ett precist inflationsmål, har också förbättrat förutsättningarna för att få till stånd förändringar som skärper konkurrensen och ökar effektiviteten i den svenska ekonomin. Det viktigaste argumentet för sådana åtgärder är förstås att de bidrar till att höja välståndet. Det var också så vi argumenterade i finansdepartementet under senare delen av 1980-talet, när vi  arbetade för t.ex. avregleringar av jordbruket och bostadssektorn. Men det var inte alltid ett argument som bet på starka producentintressen. Nu finns ytterligare ett argument; ökad konkurrens kan bidra till att hålla inflationstrycket nere. Det kan i sin tur - i varje fall en tid - öppna för något lägre räntor och därmed högre tillväxt", fortsatte Heikensten.

"Penningpolitiken spelar alltså en viktig roll genom att den kan bidra till en mer stabil allmänekonomisk utveckling. Det utgör i sin tur en god grund för tillväxt och sysselsättning. Men hög ekonomisk tillväxt förutsätter mer: ett bra utbildningssystem, ett gott företags- och investeringsklimat, ett väl fungerande skatte- och socialförsäkringssystem osv. Kraven skärps ytterligare av konkurrens från en omvärld som snabbt förändras och där ambitionerna att höja välståndet är höga. Jag tycker att betydligt mer uppmärksamhet både i
media och i diskussioner bland ekonomer borde ägnas åt frågeställningar av det här slaget. De är mycket viktigare för den långsiktiga välståndsutvecklingen än om reporäntan är en kvarts procent högre eller lägre", avslutade Heikensten.