Heikensten: Överraskande låg inhemsk inflation

Datum 2000-08-22

Vid en lunch arrangerad av Öhmans fondkommission på tisdagen talade förste vice riksbankschef Lars Heikensten under rubriken "Det ekonomiska läget och penningpolitiken". Han berörde då två aktuella penningpolitiska frågeställningar.

Inflationsutvecklingen

"I maj förra året trodde nästan alla bedömare, inklusive Riksbanken, på en stark konjunkturuppgång, såväl i Sverige som i omvärlden. Inflationen bedömdes stiga, men inte med fullt så mycket som den starka tillväxten talade för. Ett stigande inhemskt pristryck förväntades i någon mån motverkas av ett lågt internationellt pristryck. Utvecklingen har emellertid blivit en annan. Konjunkturuppgången har blivit ännu starkare än vad vi då räknade med, särskilt internationellt. Samtidigt har Riksbankens inflationsprognoser, som redan var låga jämfört med andra bedömares, underskridits. Detta är främst en följd av en svag inhemsk prisutveckling."

"Vad kan då förklara den låga inhemska inflationen? I Riksbankens prognoser är det främst större effekter av avregleringar och pressade vinstmarginaler som förklarat avvikelserna de senaste två åren."

"Den naturligaste förklaringen till den överraskande låga inhemska inflationen är att det under det gångna året funnits mer lediga resurser i ekonomin än vad vi räknat med. Det kan i sin tur t.ex. vara en följd av att arbetsmarknaden fungerat bättre än väntat. Men det är också möjligt att ekonomins potentiella tillväxt är högre än vi trott. Till bilden hör också att konkurrensen ökat på många marknader, något som på olika vis kan bidra till att hålla tillbaka pristrycket. Detta särskilt i en ekonomi som likt den svenska har en i utgångsläget förhållandevis hög prisnivå. Den svåra frågan är att avgöra i vilken utsträckning utvecklingen på senare tid är tillfällig."

"Mycket talar för att den tilltagande konkurrensen, avregleringar etc. kan komma att ge Riksbanken ett stöd i inflationsbekämpningen också framöver. Men även om så är fallet kommer en tillväxttakt över den potentiella rimligen att medföra ett

stigande inflationstryck. Med den bedömning vi idag gör av konjunkturen – med tillväxttal de närmaste åren på i genomsnitt över 3 procent - är det alltså naturligt att räkna med ytterligare räntehöjningar."

"I arbetet med nästa inflationsrapport är det, som jag ser det, två frågor som bör stå i fokus. Den första rör just konjunkturen. Kan utvecklingen nästa år komma att bli starkare än i år eller tvärtom? Den andra frågan rör inflationsbenägenheten. Riksbanken måste fortsätta att studera tänkbara förklaringar till att den inhemska inflationen blivit överraskande låg."

Den penningpolitiska handlingsregeln

 

"Riksbanken utformar penningpolitiken på basis av en prognos för inflationsutvecklingen på ett till två års sikt. Om inflationen, mätt som den årliga förändringen i KPI, förväntas överstiga målet på 2 procent under denna tidshorisont så höjs normalt räntan och vice versa. Denna handlingsregel har varit ett viktigt stöd för Riksbanken under senare år. Penningpolitiken har med dess hjälp blivit tydligare. Regeln har också bidragit till att skärpa analysen och till att diskussionen inom banken blivit mer strukturerad."

"Anledningen till att Riksbanken valt just tidshorisonten ett till två år är att det är på denna sikt som ränteförändringar antas få störst effekt. Men ränteförändringar påverkar inflationen också på kortare och längre sikt och det kan därför finnas skäl att ta hänsyn till inflationsprognosen såväl för det närmaste året som för tiden bortom styrhorisonten."

"Direktionen har förtydligat att det inom ramen för den tankeram vi arbetar med kan finnas skäl att frångå handlingsregeln vid särskilda tillfällen. Detta gäller om inflationen påverkas av tillfälliga faktorer eller om ekonomin påverkas av så omfattande störningar att det kan vara vanskligt att föra tillbaka inflationen till målet under tidshorisonten. Vi har dock understrukit att vi ska motivera denna typ av avvikelser."

"Under sommaren har Riksbankens möte i juni diskuterats på marknaden. Beslutssituationen var då komplicerad på så vis att prognosen visade på en inflation som kom upp i nivå med målet först i slutet av tidshorisonten, samtidigt som det fanns en risk för att inflationen skulle accelerera därefter. Anledningen var att flera av de faktorer som bedömdes hålla tillbaka inflationen de närmaste två åren kunde förväntas falla bort därefter, t.ex. effekterna av den s.k. maxtaxan. Utöver detta fanns det också farhågor för att separata bubbeleffekter skulle kunna uppstå på tillgångsmarknaderna. Även om risken för detta antogs vara liten så skulle effekterna kunna bli allvarliga för ekonomin i ett längre perspektiv."

"Penningpolitiska beslut handlar om att väga olika risker mot varandra. En höjning i juni skulle ha inneburit att vi tänjt något på handlingsregeln. Politiken kunde då ha kommit att uppfattas som otydlig samtidigt som det skulle ha ifrågasatts om Riksbanken verkligen agerar symmetriskt. I slutänden bedömde jag därför att argumenten för att höja räntan inte riktigt räckte till och att det fanns anledning att vänta."