Särskilt protokoll från direktionens sammanträde den 31 mars

Närvarande:

Lars Heikensten, ordförande
Eva Srejber
Villy Bergström (via telefon)
Lars Nyberg
Kristina Persson
Irma Rosenberg
Kerstin Alm
Claes Berg
Jörgen Eklund
Kerstin Hallsten
Björn Hasselgren
Per Håkansson
Jyry Hokkanen (§ 1)
Leif Jacobsson
Pernilla Meyersson
Carl-Fredrik Petterson (§ 1)
Cecilia Roos Isaksson
Anders Vredin
Martin Ådahl

 

§ 1. Den aktuella inflationsbedömningen

Det antecknades att Cecilia Roos Isaksson och Martin Ådahl skulle sammanställa erforderligt underlag för upprättandet av dagens protokoll under §§ 1, 2 och 3.

 

1. Nyinkommen information om den ekonomiska utvecklingen

Avdelningen för penningpolitik redovisade den nya information som inkommit sedan stoppdatum för inflationsrapporten den 19 mars.

 

Enligt de nuvarande penningpolitiska förväntningarna i USA förutses inga räntehöjningar före årsskiftet medan förväntningarna beträffande euroområdet har förskjutits marginellt mot sänkningar. Euron har samtidigt försvagats mot den amerikanska dollarn. Den japanska yenen har stärkts mot både den amerikanska dollarn och euron till följd av starkare tillväxt i Japan. För Sverige indikerar förväntningarna på de finansiella marknaderna en räntesänkning med 0,5 procentenheter. Kronan har samtidigt försvagats mot både den amerikanska dollarn och euron. Mellan stoppdatum för inflationsrapporten och dagens möte har TCW försvagats från 127,8 till 128,6, vilket motsvarar cirka 0,7 procent. Den implicita volatiliteten har ökat något på börserna, men terrordåden i Madrid har inte fått några tydliga följdverkningar på de finansiella marknaderna.

 

I Sverige visar utfallet för producentpriserna i februari på något högre import- och något lägre exportpriser på bearbetade varor än vad som förväntas i inflationsrapporten. Statistik för utrikeshandeln i februari redovisar en fortsatt stark ökning i varuexporten och en nedgång i varuimporten. Den senaste konjunkturbarometern visar att exportorderingången och produktionsvolymen ökat de senaste månaderna. De starka detaljhandelssiffrorna i februari ger stöd åt konsumtionsprognosen i inflationsrapporten. Samtidigt är dock hushållen, enligt enkäten den senaste månaden, återigen mindre optimistiska om såväl den egna ekonomin, ekonomin i Sverige som arbetslösheten.

 

Konjunkturinstitutets senaste rapport Konjunkturläget mars 2004 redovisades. Det noterades bl.a. att institutets bedömning av tillväxten i den svenska ekonomin i år är något mer pessimistisk jämfört med Riksbankens prognos i inflationsrapporten.

 

2. Konjunktur- och inflationsutsikterna

Vice riksbankschef Irma Rosenberg framlade förslag till Inflationsrapport 2004:1, protokollsbilaga A. Inflationsrapporten återger huvuddragen i de föredragningar och diskussioner som hölls i direktionen den 15 och 23 mars.

 

Enligt inflationsrapporten har den internationella konjunkturen under senare tid förstärkts i stort sett som väntat. Bedömningen av den framtida utvecklingen i USA, Asien, Öst- och Centraleuropa samt Latinamerika är något mer positiv jämfört med i december. Däremot förutses en något svagare utveckling i euroområdet, till följd av en viss dämpande effekt på euroområdets export från den starkare eurokursen. Fortfarande väntas en återhämtning i världsekonomin och därmed på de svenska exportmarknaderna under de kommande åren. Sammantaget bedömer Riksbanken att BNP-tillväxten i OECD-området blir 3,2 procent i år, 2,8 procent 2005 och 2,9 procent 2006, vilket innebär en liten upprevidering jämfört med den förra inflationsrapporten.

 

Den svenska konjunkturen återhämtar sig gradvis och följer i stort sett den utveckling som Riksbanken räknade med i inflationsrapporten i december. Det innebär att den senaste konjunkturnedgången varit förhållandevis mild. Uppgången har drivits av den internationella konjunkturen med stigande export, samtidigt som konsumtionen ökat i stabil takt. Framöver väntas uppgången få stöd av att investeringarna tar fart, till viss del stimulerade av att exporten stiger men också av låga räntor. BNP-tillväxten beräknas till 2,8 procent i år, 2,6 procent 2005 och 2,8 procent 2006. De årliga utfallen påverkas av förändringar av antalet arbetsdagar mellan åren. I slutet av prognosperioden väntas ekonomin närma sig fullt resursutnyttjande.

 

Trots att konjunkturuppgången fortsätter ungefär som väntat är inflationen låg och har sedan våren 2003 fallit tillbaka kraftigt. Detta beror i hög grad på en anpassning av energipriserna till mer normala nivåer, en utveckling som är i linje med Riksbankens prognoser under det senaste året. Den allra senaste tiden har inflationen dock blivit ännu lägre än väntat och Riksbanken har förändrat sin syn på inflationstrycket. Detta hänger bl.a. samma med oväntat låga importpriser. Arbetsmarknaden har också utvecklats svagare än prognostiserat och produktiviteten har ökat snabbare, vilket har lett till ett lägre inhemskt löne- och pristryck. Den senaste tidens inflationsnedgång tycks också ha fått en viss effekt på inflationsförväntningarna.

 

Den oväntat låga importerade inflationen hänger troligtvis dels samman med det senaste årets förstärkning av kronan (framförallt mot dollarn), dels med att producentpriserna i utlandet endast stiger svagt för närvarande. Delvis är detta ett konjunkturfenomen och det utländska pristrycket väntas stiga något under prognosperioden, i takt med att lediga resurser i världsekonomin tas i bruk och i och med att råvarupriserna har stigit relativt kraftigt. Men uppgången bedöms bli svagare än historiska mönster visar. Hårdare konkurrens och ökad handel med låginkomstländer kan ha bidragit till att de globala producentpriserna för bearbetade varor sjunkit.

 

Inflationen väntas i genomsnitt vara påtagligt lägre än Riksbankens inflationsmål de närmaste två åren. Den väntas dock stiga gradvis i takt med ett stigande resursutnyttjande. Uppgången i inflationstakten bedöms bli långsammare än tidigare beräknat till följd av att såväl det inhemska kostnadstrycket som den importerade inflationen bedöms bli klart lägre.

 

Sedan inflationsrapporten i december har riskerna för en sämre internationell och inhemsk konjunkturutveckling minskat och sannolikheten för en bättre utveckling ökat. Detta ger en viss uppåtrisk för inflationen från konjunkturutvecklingen. För det inhemska pris- och kostnadstrycket är riskerna balanserade. Risken för högre löneökningar än i huvudscenariot har minskat till följd av de avtal som slutits hittills, samtidigt som det finns betydande osäkerhet om uthålligheten och styrkan i produktivitetstillväxten. Med beaktande av riskbilden väntas KPI-inflationen uppgå till 1,2 procent på ett års sikt och 2,0 procent på två års sikt. Motsvarande bedömning för UND1X-inflationen är 1,0 procent respektive 1,7 procent.

 

Direktionen gjorde bedömningen att den nya information som inkommit sedan inflationsrapporten lades fast inte motiverade någon förändring i synen på den framtida inflationen.

 

Direktionen beslutade

• att fastställa inflationsrapporten enligt förslaget
  
  
• att överlämna rapporten till riksdagens finansutskott samt
  
  
• att den skulle offentliggöras den 1 april 2004 kl. 08.00.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

 

§ 2. Penningpolitisk diskussion

1. Redogörelse för beredningsgruppens syn på det penningpolitiska läget (1)

Vice riksbankschef Irma Rosenberg redogjorde för beredningsgruppens syn på det penningpolitiska läget. Gruppen var överens om att en orsak till att inflationen är mycket låg är att energipriserna fallit tillbaka som väntat efter den kraftiga uppgången för drygt ett år sedan. Effekten på inflationen av svängningarna i energipriserna beräknas klinga av i mitten av 2005. Gruppen ansåg därför att det inte fanns anledning att särskilt beakta energipriserna eller att korrigera inflationsbedömningen för inverkan av dessa när penningpolitiken utformas.

 

Beredningsgruppen framhöll att de faktorer som bidrar till att inflationen är nedpressad nu - överraskande låga importpriser och ett lägre inhemskt kostnadstryck än väntat - sannolikt inte bara är konjunkturfenomen utan även har vissa mer varaktiga inslag vilket bidrar till att inflationen enligt huvudscenariot kan bli lägre än inflationsmålet både på ett och två års sikt. Konjunkturuppgången såväl i omvärlden som i Sverige ser visserligen ut att fortsätta som väntat och det innebär att det finns en liten uppåtrisk för inflationen. Inflationsbedömningen talar dock entydigt för en räntesänkning. Gruppen förordade en sänkning av räntan med 0,5 procentenheter, men en diskussion fördes om hur snabbt denna skulle genomföras.

 

2. Direktionsledamöternas diskussion

En ledamot menade att det är alldeles klart att räntan bör sänkas enligt handlingsregeln och den senaste inflationsprognosen. Ledamoten manade dock till försiktighet gällande storleken på sänkningen. Ledamoten ansåg att en sänkning med 0,25 procentenheter verkar rimlig, i varje fall till att börja med. Det har inte skett något realekonomiskt sedan det förra penningpolitiska mötet som motiverar en större sänkning. Det är fyra veckor till nästa möte och tills dess har mer information hunnit komma in, menade ledamoten. Skulle inflationsbilden fortfarande vara likartad framöver kan Riksbanken sänka reporäntan med ytterligare 0,25 procentenheter då. Ledamoten framförde en viss oro för att en stor sänkning kan skapa för mycket dramatik. Att sänka med 0,5 procentenheter är förbehållet mer extrema lägen, menade ledamoten.

 

Ledamoten framhöll också att tendenserna i den inhemska ekonomin svängt påtagligt under loppet av det gångna året. Efter ett relativt pessimistiskt stämningsläge under hösten, som riskerade att påverka konsumtionen, följde istället tecken på en återhämtning under de första månaderna i år med starka detaljhandelssiffror och förväntningar. Under den allra senaste månaden har dock hushållens förväntningar och utsikterna på arbetsmarknaden ånyo försämrats, vilket talar för en svagare aktivitet i ekonomin. Den senaste tidens löneavtal i vissa branscher ligger i linje med prognosen i rapporten och talar emot högre inflation. Samtidigt anförde ledamoten att det skett en uppgång i råvarupriserna, vars genomslag på inflationen ännu är svår att bedöma. Ledamoten konstaterade sammanfattningsvis att det som vanligt fanns argument för olika handlingsalternativ men att det är klokt att ta ett steg i taget. Det finns alltid möjlighet att komma tillbaka vid nästa möte och sänka med ytterligare 0,25 procentenheter.

 

En annan ledamot delade beredningsgruppens syn och förordade en sänkning på 0,5 procentenheter. Ledamoten menade att denna sänkning kommer i ett väl sent skede med tanke på konjunkturvändningen och den redan tidigare tydliga inflationsnedgången. Givet inflationsprognosen finns dock inga skäl för att sänka med mindre än 0,5 procentenheter. Det förekommer inget inflationstryck i ekonomin, tvärtom är utvecklingen på arbetsmarknaden svag. Ledamoten framhöll att investeringarna visserligen är på väg upp men att det finns gott om lediga resurser i ekonomin och att arbetsmarknaden inte förväntas stärkas förrän 2005. Vidare framhöll ledamoten att det ägt rum en trendmässig uppgång i produktivitetstillväxten och att den potentiella tillväxten därmed har ökat, vilket bör ge förutsättningar för att hålla räntan på en låg nivå under en längre tid framöver.

 

Ytterligare en ledamot höll med om att det är tydligt att inflationsprognosen talar för en räntesänkning. Men hur mycket är inte självklart, eftersom vi är inne i en uppåtgående konjunktur där resursutnyttjandet ökar vartefter både utomlands och i Sverige. Återhämtningen i utlandet har tagit god fart överallt utom i tre-fyra länder i euroområdet; det vändande tidvattnet lyfter alla båtar, så även Sverige. Om kurvorna dras ut bortom den normala, tvååriga prognoshorisonten går inflationen upp till 2 procent med oförändrad ränta - trots en importprisprognos som är försiktig - och givetvis ännu snabbare med en räntesänkning, menade ledamoten. Följs historiska konjunkturmönster kan dessutom uppgången i importpriserna bli kraftigare än prognostiserat.

 

Samma ledamot diskuterade vidare vad som hållit nere inflationen under 1990-talet. Ledamoten pekade på att det var en penningpolitik inriktad mot prisstabilitet i allt fler länder, finanspolitik inriktad på budgetkonsolidering, låga råvarupriser, hög produktivitetstillväxt, produktmarknadsavregleringar och sist men inte minst integrationen i världshandeln av före detta planekonomier i Europa och Asien, vilket lett till låga internationella importpriser och fallande priser i Asien. Ledamoten ställde sig därefter frågan vart dessa faktorer pekar nu. Råvarupriserna har stigit kraftigt, prisnedgångar i Asien har vänts till inflation, utom i Japan och ett par mindre länder. Frågan är om resten av världen kan undvika att påverkas av återgången till inflation i Asien. De motverkande krafterna skulle vara produktivitetsökningar och konkurrens i handeln, men det är osäkert om dessa räcker när både penning- och finanspolitiken är kraftigt expansiv på de flesta håll, inte minst i USA. Ledamoten påpekade vidare att tillgångspriserna och hushållens skuldsättning stigit i flera länder. Baserat på historiska erfarenheter ser kombinationen av expansiv penning- och finanspolitik, uppdrivna tillgångspriser, snabba kreditökningar och vändande inflationstryck inte ut att vara förenlig med låg KPI-inflation på sikt - trots ökad konkurrens, öppenhet och hög produktivitet. Detta innebär en uppåtrisk på inflationen, enligt ledamoten.

 

Med utgångspunkt i liknelsen av svensk ekonomi som en liten skuta som lyfts av konjunkturuppgången på världsekonomins hav, så menade ledamoten att trots att vinden mojnat tillfälligt i den lilla svenska viken och himlen är molnfri kvarstår risk för hårt väder. Då är det klokt att ha en välbyggd båt och att inte överlasta den. Även i Sverige har tillgångspriserna och hushållens skuldsättning stigit, om än inte i samma omfattning som i andra länder. Skulderna har närmat sig de nivåer som vi såg i slutet på 1980-talet även om ränte- och amorteringsbördan är låg till följd av ränteläget. Men om hushållen överbelånar sig kan det få negativa effekter längre fram, menade ledamoten. Det finns beräkningar över hushållens motståndskraft för kostnadshöjningar som tyder på stor känslighet. Räntan är det instrument Riksbanken förfogar över som påverkar hushållens skuldsättning. Ledamoten sammanfattade med att konstatera att inflationen kommer att stiga vartefter lediga resurser tas i bruk men att den bör ligga under målet på två års sikt, i linje med prognosen, och först därefter stiga ytterligare. Samtidigt är det önskvärt att penningpolitiken inte bidrar till alltför höga tillgångspriser och för stor skuldsättning hos hushållen. Styrkan och uthålligheten i produktivitetsökningen är också osäker, vilket talar för försiktighet. Det kommer fler tillfällen framöver att bedöma läget. Ledamoten förordade därför en sänkning med 0,25 procentenheter.

 

En annan ledamot invände mot bilden av en stabil konjunkturuppgång. USA och Asien växer starkt men utvecklingen är betydligt svagare i euroområdet. Den amerikanska ekonomin förblir dynamisk men uppvisar samtidigt rekordstora underskott i budgeten och bytesbalansen. USA växer med lånade pengar. Enligt vissa studier skulle USA:s nettoskuld mot utlandet, som redan är rekordstor, öka dramatiskt vid en oförändrad växelkurs. Det troliga är därför att en större växelkursförändring kommer att ske, med en förstärkning av euron gentemot dollarn, vilket i sin tur kommer att fördröja uppgången i euroområdet. Dessutom är arbetsmarknaden fortsatt svag i USA och de personliga konkurserna och kontokortsindragningarna är på en rekordhög nivå, trots den mycket låga styrräntan på 1 procent. Den amerikanska finanspolitiken måste stramas åt, sannolikt efter det kommande presidentvalet, menade ledamoten. Hushållen är kraftigt skuldsatta och stigande räntor kan orsaka en alltför snabb inbromsning. Världsekonomin är starkt beroende av USA och det verkar dröja innan euroområdet kan träda i dess ställe. Kina fortsätter att växa starkt men pristrycket på kinesiska varor dämpas av tillgången på en mycket stor arbetskraftsreserv. Även om Kinas andel av världshandeln ökat från cirka 1 till 5 procent sedan början på 1990-talet räcker inte detta för att vara internationell tillväxtmotor.

 

En ledamot kommenterade den förra ledamotens mörkare bild av den internationella konjunkturen och menade att, även om det fanns frågetecken i Europa och faror kring det amerikanska budgetunderskottet och dess finansiering, så var bilden av en samlad och stabil konjunkturuppgång nu än tydligare än vid det förra penningpolitiska mötet.

 

Ledamoten påpekade vidare att Indien, Kinas och Östeuropas gradvisa integration i världsekonomin tillför stora nya produktionsresurser som kan bidra till den internationella arbetsfördelningen, men också en växande efterfrågan på produkter och kunskap från övriga världen. Det ger möjlighet till högre tillväxt och stigande inkomster även i de traditionella industriländerna. Dock ställer det krav på förändringar i industristrukturen liknande de vi upplevde i Sverige när textil- och senare varvsindustrin utsattes för internationell konkurrens. I USA är näringslivet i många avseenden bra på att hantera denna typ av omställningsprocesser, där nya verksamheter får växa fram och ersätta dem som tappar i konkurrenskraft. Det finns större anledning att oroa sig för de traditionellt mer reglerade ekonomierna i Central- och Sydeuropa, menade ledamoten.

 

När det gäller inflationen ansåg ledamoten att förändringarna i den internationella arbetsfördelningen föreföll ha bidragit till att priserna på färdigvaror hållits tillbaka. Stora omställningsprocesser för dock ofta med sig att flaskhalsar uppstår på olika ställen i ekonomin, vilket kan påverka prisutvecklingen. Det finns anledning att vara uppmärksam på detta när det gäller de länder som nu växer snabbt.

 

Ytterligare en annan ledamot påpekade att det finns stora problem i Frankrike, Tyskland och Italien samtidigt som det kommer mycket positiva signaler från USA, Japan, Kina och även från europeiska länder utanför euroområdet som Storbritannien och Norge, som betyder mycket för svensk handel. Parallellt fokuserar den internationella debatten med allt större allvar på risken för att budgetunderskotten i USA ska leda till dollarfall och vad konsekvenserna kommer att bli av en väntad amerikansk budgetåtstramning. Vad som däremot enligt ledamoten inte borde betraktas som något negativt är den snabba amerikanska produktivitetstillväxten och s.k. outsourcing. Visserligen leder den i ett inledningsskede till låg sysselsättningstillväxt men den möjliggör samtidigt en inhemsk omfördelning av arbetskraft och resurser till tjänstesektorn så att denna kan svara upp mot behoven med en åldrande befolkning, något som för övrigt även gäller för Sverige.

 

En annan ledamot varnade dock för att den arbetslöshet som kan följa på en snabb strukturomvandling kan bli långvarig och leda till alltför låg privat efterfrågan under en övergångsperiod.

 

Ytterligare en ledamot menade att även om den internationella konjunkturen i stort utvecklats i linje med bedömningen i den förra inflationsrapporten, så har inflationsimpulserna blivit lägre, produktivitetstillväxten starkare och läget på arbetsmarknaden svagare än förväntat. I dessa avseenden finns likheter mellan Sverige och USA. Sammantaget menade ledamoten att utvecklingen i prognosen pekade mot en räntesänkning på 0,5 procentenheter. En sänkning med 0,25 procentenheter skulle med dagens prognos ge anledning till en ytterligare sänkning med 0,25 procentenheter vid nästa möte om fyra veckor. Det föreföll knappast sannolikt att prognosen skulle ändras väsentligt under denna relativt korta period.

 

En viktig fråga i detta sammanhang var enligt ledamoten utvecklingen av hushållens skuldsituation. En räntesänkning kommer med all sannolikhet att leda till att hushållen fortsätter att öka sin upplåning. Oberoende av med hur mycket räntan nu sänks är det tänkbart att skulderna i förhållande till inkomsterna kommer upp en bit över den nivå som rådde före krisen i början av 1990-talet. Visserligen medför de låga räntorna att hushållens månadskostnader för ett lån av given storlek är lägre än då, men ökad skuldsättning innebär att hushållens känslighet för stigande räntor växer.

 

Ledamoten konstaterade dock att situationen knappast utgör något problem för stabiliteten i betalningsväsendet, även om räntan så småningom skulle stiga eller priserna på bostadsfastigheter falla. De flesta hushåll klarar rimliga räntestegringar utan att hamna i ekonomiska problem, även om det kan finnas hushåll som lever nära sina marginaler. När det gäller fastighetspriserna har de visserligen fortsatt att stiga i Göteborg och Malmö, men inte i övriga landet på samma sätt som i slutet av 1980-talet. Det förefaller inte heller som de stigit i den utsträckning att det finns anledning att tala om en "bubbla".

 

Ledamoten menade slutligen att det ändå finns en fara för hushållen om de överraskas av kommande räntehöjningar. Konjunkturbilden i inflationsrapporten pekar mot ett slutet produktionsgap och en stigande inflation i slutet av prognosperioden. En räntesänkning i dagsläget får därför, om prognosen att konjunkturen förstärks och inflationen gradvis ökar är korrekt, till följd att en kommande räntehöjning kan aktualiseras tidigare. Ledamoten framhöll mot den bakgrunden att det är angeläget att hushållen har en tillräcklig buffert i sina månadsinkomster för att klara stigande räntor.

 

En ledamot tillade att känsligheten för förändringar i penningpolitiken bara ökar i den mån som hushållen ökar sin skuld till rörlig ränta. Skulle de använda ränteläget till att binda sina lån skulle känsligheten för penningpolitiken minska.

 

En annan ledamot delade föregående ledamöters syn på betydelsen av utvecklingen av hushållens skuldsättning. Från stabilitetssynpunkt såg inte heller denna ledamot några problem i dagsläget. Ledamoten konstaterade att räntesänkningar normalt sett leder till att hushållens skuldsättning ökar. Men eftersom en ökad aggregerad efterfrågan är ett av syftena med en räntesänkning är det inte förvånande om skuldsättningen påverkas. Naturligtvis finns en risk att vissa hushåll kan komma att överbelåna sig, men den risken finns redan vid nuvarande räntenivå. Ökad belåning innebär att efterfrågan kan påverkas starkare när räntan höjs i framtiden men det behöver inte utgöra något problem ur penningpolitisk synvinkel. Däremot kan det möjligen påverka hur kraftigt vi behöver ta i med penningpolitiken för att få den effekt på efterfrågan som eftersträvas. Ledamoten menade att detta dock inte påverkar det nu aktuella valet mellan att sänka 0,25 eller 0,5 procentenheter. Det finns dessutom gott om lediga resurser i ekonomin och det kommer att ta tid innan dessa tagits i bruk. Riskerna är därför ganska små för att ett inflationstryck snabbt byggs upp. Valet mellan 0,25 och 0,5 procentenheter tycks därmed inte så dramatiskt, menade ledamoten. Eftersom inflationsprognosen ger utrymme för en sänkning med 0,5 procentenheter bör räntan sänkas så mycket.

 

En ledamot manade ytterligare en gång till försiktighet med räntebeslutet. Trots att banksystemets stabilitet inte verkar hotat gäller det att undvika att hushållen försätts i en alltför besvärlig situation. Ett rent liberalt synsätt skulle visserligen tala för att hushållen själva kan fatta sina egna beslut, men ledamoten menade ändå att penningpolitiken bör bidra till att undvika en överdriven skuldsättning.

 

Samma ledamot undrade över skillnaden mellan att sänka 0,5 procentenheter jämfört med 0,25 procentenheter vid två tillfällen. Finns där en icke-linjäritet? Bör inte reaktionerna bli starkare på en större sänkning än två mindre, frågade ledamoten.

En annan ledamot svarade att marknaden redan har räknat med en sänkning på 0,5 procentenheter, vilket talar för måttlig dramatik vid en sådan sänkning. En del bolåneinstitut har redan anpassat sig och sänkt boräntan.

 

Ledamoten gav därefter sin bild av dagens beslutssituation. En gradvis omvärdering har gjorts av inflationen sedan november och december i fjol. Detta grundas inte främst på någon enskild händelse utan på inkommen information om produktiviteten, lönerna, inflationsförväntningarna samt prisutvecklingen internationellt och i Sverige. Redan i december fanns argument för att sänka räntan, men de var inte lika uppenbara då, menade ledamoten. Fram till februari skedde en påtaglig förändring som skapade underlag för en sänkning och idag har det sammantaget ägt rum en så stor förändring, jämfört med i december, att inflationsprognosen trots sänkningen i februari är under målet på ett och två års sikt.

 

Ledamoten konstaterade vidare att alla ledamöterna verkar vara överens om att räntan bör sänkas. Enligt inflationsprognosen finns utrymme för en sänkning med 0,5 procentenheter. Ledamoten menade att om räntan sänks med endast 0,25 procentenheter så kommer det att kvarstå förväntningar om en räntesänkning med ytterligare 0,25 procentenheter, om inte ny information talar för att inflationsbedömningen bör revideras. Vad som talar emot en räntesänkning med 0,5 procentenheter är främst att vi är så långt fram i konjunkturcykeln. Kopplat till detta finns en risk för att det internationella pristrycket kan öka framöver. Samtidigt finns det fortfarande en hel del lediga resurser som kan tas i bruk och resursutnyttjandet väntas öka relativt långsamt. Det bör mot denna bakgrund alltså finnas gott om tid att agera och höja räntan framöver när det finns skäl att tro att inflationstrycket är på väg att tillta.

 

Ledamoten konstaterade även att stabiliteten inom banksektorn inte är hotad idag och att hushållen överlag inte har problem med hög skuldsättning. I likhet med flera kollegor menade ledamoten att denna övergripande, mindre alarmistiska, bild mycket väl kan gå hand i hand med en oro för enskilda hushåll. Frågan är dock hur långt Riksbanken kan och bör gå. Det lagstadgade ansvaret är inriktat på prisstabilitet och på att bidra till ett säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbanken bör vara försiktig med att ta på sig ett ansvar som går utöver detta. Det finns gränser för vad som kan uppnås med ett enda medel - reporäntan. Huvudansvaret för enskilda hushålls lånesituation vilar självfallet hos dem själva och hos långivarna, främst banker och bolåneinstitut. Vad Riksbanken kan göra är att lyfta fram just detta, och att betona att räntehöjningar är troliga framöver och att alla som lånar bör ha reserver för att hantera också detta läge.

 

Även växelkursen bör beaktas när räntepolitiken utformas menade ledamoten. Den svenska kronan har påverkats av de lägre marknadsräntorna och ränteförväntningarna. Det kan eventuellt inverka på utrymmet för ytterligare räntesänkningar framöver. I likhet med en annan ledamot, konstaterade ledamoten vidare, att en räntesänkning nu antagligen innebär att tiden för en kommande räntehöjning kan aktualiseras tidigare. När det kommer att ske kan dock ingen säga nu med säkerhet. Ledamoten avslutade med att förorda en sänkning av räntan med 0,5 procentenheter.

 

Ytterligare en ledamot menade att det inte går att säga hur länge det dröjer innan penningpolitiken måste föras i motsatt riktning. Vi får inte glömma att framtida beslut måste fattas utifrån den situation som då råder, med beaktande av pris- och kostnadstrycket internationellt och i Sverige.

 

§ 3. Penningpolitiskt beslut (2)

Ordförande noterade att sedan slutet av 2002 har tillfälliga svängningar i energipriserna inverkat starkt på inflationsutvecklingen. Därför har Riksbanken vid de penningpolitiska besluten under denna tid valt att fästa störst vikt vid inflationsmått där energipriserna inte ingår. Från mitten av 2005 bedöms dessa tillfälliga effekter ha klingat av. Det finns därför för närvarande ingen anledning att rensa för energipriserna vid utformningen av penningpolitiken.

 

Ordförande konstaterade att direktionsledamöterna var överens om att UND1X-inflationen för närvarande ger den bästa bilden av det underliggande, konjunkturrelaterade inflationstrycket. Det är därför naturligt att penningpolitiken nu i första hand vägleds av detta mått på inflationen.

 

Ordförande sammanfattade den penningpolitiska diskussionen i § 2 och konstaterade att två förslag förelåg: att sänka reporäntan med 0,25 procentenheter och att sänka reporäntan med 0,5 procentenheter.

 

Direktionen beslutade efter omröstning

• att reporäntan sänks med 0,5 procentenheter till 2 procent och att detta beslut tillämpas från onsdagen den 7 april 2004,
  
  
• att utlåningsräntan sänks med 0,5 procentenheter till 2,75 procent och att inlåningsräntan sänks med 0,5 procentenheter till 1,25 procent med tillämpning från onsdagen den 7 april 2004,
  
  
• att torsdagen den 1 april 2004 kl. 08.00 offentliggöra beslutet med motivering och lydelse enligt utkast till pressmeddelande nr 17 2004, protokollsbilaga B, samt
  
  
• att protokollet från dagens sammanträde ska publiceras tisdagen den 20 april 2004.

Vice riksbankscheferna Villy Bergström och Eva Srejber reserverade sig mot beslutet att sänka reporäntan med 0,5 procentenheter. De förordade att reporäntan borde sänkas med 0,25 procentenheter.

 

De anförde tre skäl till reservationen:

För det första är tillväxten i såväl Sverige som utlandet inne i en uppgångsfas, varför resursutnyttjandet förutses öka successivt framöver. I takt därmed förutses den svenska inflationen i konsumentledet också öka upp mot och sedermera över inflationsmålet. Om några månader när den normala prognoshorisonten flyttas fram kommer detta synas även i Riksbankens prognoser.
 
För det andra finns anledning till försiktighet på grund av de laddningar den expansiva ekonomiska politiken på flera håll i världen har injicerat i världsekonomin. Tillgångspriser, riskvillighet och råvarupriser har stigit kraftigt. Råvaror är visserligen en liten del i den slutliga kostnaden för varor men marginalerna pressas av dessa ökande kostnader och prisutvecklingen på insatsvaror börjar spegla den ökande tillväxten i världen. Spridningen till senare led i utbudskedjan har inletts. Motkraften, som förväntas hålla nere importpriser och därmed konsumentpriser, är ökande produktivitet och lägre prissättningsmakt till följd av ökad konkurrens på grund av att fler länder integreras i världshandeln, men styrkan och varaktigheten i denna process är osäker. Konjunktureffekten kan vara underskattad och spridningen bli större i takt med att efterfrågan och kapacitetsutnyttjandet ökar. Det kommer flera tillfällen framöver att bedöma detta.
 
Den tredje anledningen till försiktighet är att hushållens skuldsättning och småhuspriserna stigit till höga nivåer även i Sverige, även om den svenska utvecklingen inte är lika i ögonfallande som en del andra länders. Att kraftigt uppmuntra till ökad skuldsättning genom en sänkning om 0,5 procentenheter, när inget dramatiskt inträffat sedan förra sammanträdet, är inte påkallat.

 

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

 

Vid protokollet:
Kerstin Alm

 

Justeras:
Lars Heikensten 
Eva Srejber 
Villy Bergström
Lars Nyberg  
Kristina Persson
Irma Rosenberg