Särskilt protokoll från direktionens sammanträde 2000-12-06

Närvarande

Urban Bäckström, ordförande
Lars Heikensten
Eva Srejber
Villy Bergström
Kerstin Hessius
Lars Nyberg
   –––
Kerstin Alm
Mikael Apel
Claes Berg
Leif Jacobsson
Per Jansson
Hans Lindblad
Christina Lindenius
Magnus Lomakka (§ 1)
Tomas Lundberg (§§ 3-4)
Pernilla Meyersson
Robert Sparve
Åsa Sydén
Magnus Vesterlund (§§ 3-4)
Staffan Viotti
Anders Vredin

 

 

§ 1. Den aktuella inflationsbedömningen

Det antecknades att Mikael Apel och Pernilla Meyersson skulle sammanställa erforderligt underlag för upprättandet av dagens protokoll under §§ 1, 2 och 3.

 

Direktionen inledde sin diskussion med redogörelser för den information som inkommit sedan direktionens senaste sammanträde den 30 november samt dess betydelse för inflationsutsikterna (avsnitt 1). Därefter fastställdes inflationsrapporten (avsnitt 2).

 

1. Ny information om den ekonomiska utvecklingen i Sverige och omvärlden

Den statistik som inkommit sedan inflationsrapporten sammanställdes bekräftar bilden av en avmattning i världskonjunkturen, i synnerhet i USA. Såväl hushållens som företagens förväntningar har blivit mindre optimistiska i både USA och inom euroområdet. De internationella långräntorna har fortsatt att falla under den senaste veckan till följd av den svagare ekonomiska statistiken och fortsatta börsfall. Likaså har oljepriset fallit tillbaka något. På valutamarknaderna har euron den senaste veckan stärkts påtagligt mot den amerikanska dollarn. I Sverige har kronan sedan inflationsrapporten sammanställdes stärkts mot i stort sett samtliga valutor. I TCW-termer noteras kronan nu kring 127, vilket motsvarar en förstärkning med ca 2,5 procent. Den svenska börsen är fortsatt volatil men sannolikheten för ett större börsfall har minskat. Inför det penningpolitiska mötet förväntade sig 11 av 12 marknadsaktörer en höjning av reporäntan, de flesta räknade med en höjning med 0,25 procentenheter. På två års sikt är förväntningarna inställda på en reporänta på 4,6 procent vilket är en nedgång med 0,25 procentenheter sedan föregående direktionsmöte.

 

SCB:s undersökning av de svenska hushållens inköpsplaner avseende november visar att hushållen fortfarande är mycket optimistiska. Hushållens förväntningar om den egna ekonomin 12 månader framåt är nu något mer optimistiska jämfört med i oktober. Färre hushåll förväntar sig dock att den svenska ekonomin ska förbättras på ett års sikt, både i allmänhet och vad gäller utvecklingen av arbetslösheten. Bilförsäljningen minskade med 8,5 procent i november jämfört med samma månad i fjol.

 

Inköpschefsindex (ICI) för november indikerar en tydlig försämring av industrikonjunkturen men tyder samtidigt på fortsatt tillväxt.

 

Vice riksbankschefen Lars Heikensten redogjorde för beredningsgruppens syn på nyinkommen information. Några av gruppens medlemmar hade menat att den information som inte hunnit beaktas i inflationsrapporten talade för en marginellt lägre inflation än prognostiserat och en något mer balanserad riskbild. Samtidigt hade framhållits att förstärkningen av kronan till en del kan ha berott på att de tal som direktionsledamöter hållit under senare tid skapat förväntningar om en nära förstående räntehöjning. Beredningsgruppen hade kommit till slutsatsen att penningpolitiken borde utgå från inflationsrapportens prognoser. Det fanns dock anledning att göra klart att en ändrad bedömning vore fullt möjlig om direktionen önskade nyansera den bild man baserade sitt beslut om reporäntan på. Detta skulle kunna göras tydligt dels i protokollet i § 1.2, dels i det pressmeddelande där reporäntebeslutet offentliggörs.

 

En ledamot menade att den nya information som inkommit inte innebar att den grundläggande bilden rubbats i någon väsentlig utsträckning. Enstaka observationer har ofta begränsat informationsinnehåll och i synnerhet växelkurser tenderar att kortsiktigt svänga upp och ned. Ledamoten höll dock samtidigt för troligt att den nya informationen ändå skulle ha föranlett vissa nyansskillnader i formuleringar i förhållande till den inflationsrapport som föreligger och att en marginellt annorlunda riskbild inte heller skulle kunna uteslutas.

 

En annan ledamot höll med om att det kommit in en del statistik som tyder på en svagare utveckling internationellt, men att signalerna i svensk ekonomi tyder på en fortsatt stark konjunktur. Ledamoten pekade på SCB:s undersökning om hushållens inköpsplaner (HIP) och underströk att hushållens förväntningar om den egna ekonomin stärkts och att detta visat sig vara en god indikator på hushållens framtida konsumtion. Vidare pekade ledamoten på att antalet nyanmälda och kvarstående lediga platser fortsätter att ligga högt. Även veckostatistiken från AMS bekräftar denna bild.

 

Ledamoten ansåg också att den senaste tidens signaler i avtalsrörelsen varit oroväckande.

 

En tredje ledamot ansåg att det kvarstod stora globala obalanser, men att risken för en markant avmattning inte ökat sedan inflationsrapporten diskuterades eftersom en anpassning redan påbörjats. Dollarfallet underlättar situationen för länder som explicit och implicit har sina valutor kopplade till dollarn.

Avmattningstendenserna i USA i kombination med fortsatt modesta prisökningar minskar behovet av räntehöjningar i USA, vilket är positivt även för Latinamerika. Den starkare euron dämpar inflationstrycket i eurozonen vilket minskar behovet av räntehöjningar. Detta är i sin tur positivt för tillväxten. Risken för att flera länder skall hamna i ett penningpolitiska dilemma, med en kraftig avmattning samtidigt som priserna stiger, har därmed minskat något. Vad gäller oljepriset är utvecklingen på kort sikt osäker men ledamoten ansåg att det inte fanns anledning att ändra banan i huvudscenariot. Ledamoten anslöt sig till föregående ledamot syn när det gäller den svenska konjunkturutvecklingen och tillade att kredittillväxten var fortsatt hög och att även om penningmängdstillväxten dämpats under hösten hade detta troligen att göra med att statistiken inte rensats för millennieeffekten. Ledamoten menade att även om exportmarknadstillväxten och industrikonjunkturen mattas är tjänstesektorn allt viktigare för tillväxten. Den inhemska efterfrågan med en fortsatt stark konsumtion håller uppe tillväxten. Ledamoten framhöll att även om konsumtionstillväxten dämpats något var det från ökningstakter som varit mycket höga. Därtill kommer skattesänkningar nästa år som bidrar till att hushållen får ökat konsumtionsutrymme. Sammantaget fann ledamoten därför att bilden i inflationsrapporten inte behövde ändras.

 

En ledamot var av åsikten att nyinkommen information såväl i Sverige som internationellt talar för en större nedåtrisk jämfört den bedömning som görs i inflationsrapporten. Den senaste tidens statistik visar på en svagare utveckling i såväl USA som i euroområdet. Svensk ekonomi visar tydliga tecken på avmattning.

 

Ledamoten anförde bl.a. verkstadsindustrins barometer för fjärde kvartalet samt vikande orderingång inom exportindustrin. Ytterligare tecken på en mer markerad avmattning är en vikande bilförsäljning och fortsatt fallande börskurser.

 

En majoritet av direktionens ledamöter konstaterade att nyinkommen information kring den svenska och internationella utvecklingen i huvudsak bekräftar bilden av inflationsutvecklingen som den kommer till uttryck i inflationsrapporten och att den inte föranleder någon nämnvärt ändrad bedömning. Den penningpolitiska diskussionen bör därmed utgå från inflationsrapportens huvudscenario med beaktande av riskbilden såsom den skisseras i inflationsrapporten.

 

I inflationsrapportens huvudscenario bedöms inflationen, korrigerad för tillfälliga effekter av indirekta skatter, subventioner och räntekostnader för egnahem (UND1X), uppgå till 1,8 procent på ett års sikt och 1,9 procent på två års sikt vid en oförändrad reporänta på 3,75 procent. Jämfört med föregående rapport i oktober är förändringarna begränsade. Konjunkturen bedöms gå in i lugnare banor med en något lägre BNP-tillväxt 2001 och 2002 jämfört med innevarande år. Inflationsprognosen i huvudscenariot beskriver den prisutveckling som Riksbanken bedömer vara mest sannolik och bygger bl.a. på antaganden om gradvis fallande oljepriser och en apprecierande kronkurs. Inflationsprognosen är osäker och därför är även riskbilden av betydelse för penningpolitikens utformning.

 

Både oljepris- och växelkursutvecklingen utgör tydliga uppåtrisker i inflationsutvecklingen under kommande år, och de bedöms vara större än i föregående inflationsrapport. Löneutvecklingen är i likhet med föregående rapport en faktor som skulle kunna leda till att inflationen blir högre än i huvudscenariot. En allt starkare arbetsmarknad med stigande sysselsättning, lägre arbetslöshet och en ökande arbetskraftsbrist innebär en större risk för löneglidning. Dessa uppåtrisker motverkas bara delvis av de nedåtrisker som ligger i riskbilden, att den internationella konjunkturutvecklingen kan bli svagare än vad som antagits i huvudscenariot och att utväxlingen mellan tillväxt och inflation kan vara något lägre än prognostiserat.

 

Sammantaget bedöms det föreligga en viss uppåtrisk på ett års sikt och en mer betydande uppåtrisk på två års sikt. Med beaktande av riskbilden bedöms inflationen mätt med UND1X bli 2 procent på ett års sikt och 2,3 procent på två års sikt.

Motsvarande bedömning för inflationen mätt med KPI är 2,0 respektive 2,5 procent.

 

2. Fastställande av Inflationsrapport 2000:4

Vice riksbankschef Lars Heikensten framlade förslag till Inflationsrapport 2000:4, protokollsbilaga A. Inflationsrapporten utgår från de föredragningar och diskussioner som hölls i direktionen den 23 november och 30 november 2000.

 

Direktionen beslutade att fastställa inflationsrapporten enligt förslaget samt att den skulle offentliggöras den 7 december 2000 kl. 09.00.

 

Reservation

Vice riksbankschef Villy Bergström reserverade sig mot beslutet att fastställa inflationsrapporten och anförde följande:

 

Med hänsyn tagen till riskbilden i inflationsrapporten bedöms inflationen hamna på 2,3 procent i slutet av prognosperioden. Detta baseras på en riskbedömning som innebär att uppåtriskerna dominerar över nedåtriskerna. De viktigaste uppåtriskerna utgörs av högre oljepriser, snabbare löneökningar och en svagare växelkursutveckling. För en lägre inflation talar en svagare internationell konjunktur samt att den s.k. utväxlingen mellan tillväxt och inflation kan visa sig vara mer förmånlig än vad som antagits i huvudscenariot. Jag står bakom det huvudscenario som beskrivs i inflationsrapport men vänder mig mot den skeva riskbilden. Min bedömning är att riskbilden är symmetrisk.

 

Nyinkommen information stöder denna uppfattning. Därmed kan huvudscenariots prognos tjäna som utgångspunkt för det penningpolitiska beslutet.

 

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

 

§ 2. Penningpolitisk diskussion

Den penningpolitiska diskussionen inleddes med en redovisning av diskussionen i den penningpolitiska beredningsgruppen (avsnitt 1). Direktionen redogjorde därefter för sin bedömning av det penningpolitiska läget (avsnitt 2).

 

1. Redogörelse för beredningsgruppens syn på det penningpolitiska läget

På basis av den bedömning som förelåg i inflationsrapporten hade beredningsgruppen fört en diskussion om den lämpliga uppläggningen av penningpolitiken. Diskussionen hade behandlat tre nära relaterade aspekter.

 

Den första och avgörande aspekten hade rört vad reporäntan borde vara för att säkra en inflation i linje med målet på två års sikt. Det bedömdes att en höjning med mellan 0,25 och 0,5 procentenheter behövdes för att pressa tillbaka inflationen från de prognosticerade 2,3 procenten till 2 procent vid slutet av den tvåårsperiod som nu överblickades. Samtidigt konstaterades att inflationen förutspås bli lägre än målet under en betydande del av de närmaste två åren. Osäkerheten i bedömningen ansågs vara större än normalt vilket skulle kunna tala för ett försiktigt agerande.

 

Den andra aspekten som hade diskuterats var hur de finansiella marknaderna skulle ta emot olika tänkbara reporäntebeslut. Efter de tal som hållits hade förväntningarna fokuserats på en höjning om 0,25 procentenheter. En oförändrad reporänta skulle därmed antagligen komma att leda till en del diskussion. Slutsatsen hade varit att en höjning med 0,25 procentenheter skulle tas emot väl.

 

Slutligen diskuterades olika reporäntealternativ i relation till den penningpolitiska tankeramen och till tidigare fattade beslut och presenterade analyser.

 

Beredningsgruppen konstaterade att det varit möjligt att argumentera för en mindre höjning av reporäntan tidigare under året. Detta skulle då ha kunnat göras mot bakgrund av inflationsprognoser som på två års sikt närmade sig 2 procent samtidigt som konjunkturen var stark och pristrycket kunde tänkas accelerera bortom 2-årshorisonten. Inflationsprognosen är av avgörande betydelse för de beslut som tas, men den kan inte användas mekaniskt. När exakt i tiden en ränteförändring förläggs handlar alltså i mångt och mycket om att väga olika risker mot varandra. I sammanhanget påpekades också att små förändringar i den bild som läggs fram talar normalt för små ändringar av reporäntan. Det konstaterades slutligen att en livlig allmän diskussion var trolig vid en höjning. Kritiken skulle sannolikt komma från två håll, både från de som tycker Riksbanken är för sent ute och de som anser att en räntehöjning bör skjutas på framtiden.

 

Beredningsgruppen hade mot denna bakgrund förordat en höjning av reporäntan med 0,25 procentenheter.

 

2. Direktionens bedömning av det penningpolitiska läget

Fem ledamöter delade beredningsgruppens uppfattning att reporäntan borde höjas. En sjätte ledamot menade att räntan borde lämnas oförändrad. Ledamoten motiverade detta med att riskbilden sannolikt är betydligt mer balanserad än vad som kommer till uttryck i inflationsrapporten och att den riskjusterade inflationen därför överskattas.

 

En ledamot menade att riskbilden i inflationsrapporten var väl motiverad och att ny information inte förändrar denna bild. Ledamoten framhöll att det i detta läge därför inte finns någon anledning att göra en speciell markering om en omvärdering med hänvisning till nyinkommen information eller av annan anledning ge signaler utöver vad som framkommer i inflationsrapporten. Andra ledamöter instämde på denna punkt.

 

Ledamoten framhöll vidare att eftersom bilden av inflationsutsikterna är förhållandevis svårtolkad finns det skäl att gå relativt försiktigt fram. Ledamoten förespråkade mot den bakgrunden en höjning på 0,25 procentenheter.

 

En annan ledamot, som ansett att reporäntan borde lämnas oförändrad, konstaterade att förväntningarna på marknaden nu var inställda på en räntehöjning. Ledamoten anförde tveksamheter mot den riskbild som presenteras i inflationsrapporten.

 

Beträffande växelkursen menade ledamoten att det inte fanns några starka skäl att frångå tidigare riskbedömning vad gäller kronkursens förstärkning. Fundamentala faktorer – bl.a. stora överskott både i Sveriges utrikeshandel och i statsfinanserna och en snabb amortering av statsskulden -- talar även nu för en förstärkning av valutakursen. Ledamoten uppgav sig ha svårt att se någon påtalig risk för att kronan skulle utvecklas så svagt att importprisökningen skulle bli högre än i huvudscenariot.

 

Ledamoten delade heller inte riskbedömningen beträffande oljepriset utan hävdade att det faktum att det nu finns större oljereserver än någonsin tidigare och att världskonjunkturen utvecklas svagare gör att risken för en ogynnsam oljeprisutveckling inte är så stora som antas i inflationsrapporten. Mot detta kan ställas politiska risker med instabilitet i Mellanöstern, som skulle kunna leda till höga oljepriser, men ledamoten menade att sannolikheten för detta knappast är högre än tidigare.

 

Vidare uppgav sig ledamoten inte kunna ställa sig bakom uppfattningen att risken för något högre löneökningar ökat i förhållande till föregående inflationsrapport. Avtalskraven ligger på en nivå som är i linje med de prognoser Riksbanken tidigare gjort och som då befunnits förenliga med inflationsmålet. Samtidigt är detta än så länge endast krav och inte förhandlingsresultat. Avtalen kommer med all sannolikhet att slutas på en lägre nivå, även om det sedan tillkommer löneglidning. Om ett par månader är utfallet av avtalsrörelsens inledning känt. Då finns en bättre grund för ett ställningstagande till frågan om löneutvecklingen gör att inflationsmålet riskeras. Nu, menade ledamoten, är underlaget för en sådan bedömning alltför bristfälligt.

 

Ledamoten var även av åsikten att nedåtriskerna som beskrivs i inflationsrapporten borde betonas mer och få en större vikt, inte minst mot bakgrund av den senaste tidens statistik som indikerar en svagare utveckling i USA än vad Riksbanken tidigare räknat med. Utvecklingen i den Europeiska Unionen, särskilt i Tyskland ser också något sämre ut. Den svenska ekonomin tycks redan känna av en viss uppbromsning. Detaljhandeln utvecklas lugnare, bilförsäljningen minskar och många exportföretag noterar, med vissa undantag, en minskad orderingång. Aktiekurserna har fallit påtagligt och fastighetsprisernas snabba stegring har brutits. Visserligen har huvudprognosen tagit hänsyn till detta, men risken för en påtagligt försvagad konjunktur underskattas sannolikt. Ledamoten betonade dock i detta sammanhang att det knappast föreligger en risk för recession utan att risken snarast handlar om att en dämpning av tillväxten mot mer långsiktigt hållbara nivåer kan bli förhållandevis snabb.

 

Ledamoten menade vidare att det också kan finnas en viss nedåtrisk i form av mer lediga resurser än väntat på arbetsmarknaden. Den totala registrerade arbetslösheten ligger strax under 7 procent vilket är betydligt högre än vad som uppfattades som full sysselsättning under de 40 år som föregick krisen på 1990-talet. Även om osäkerheten är stor om hur mycket användbara lediga resurser som fortfarande finns kan man konstatera att den totala arbetslösheten, grovt räknat, är ca två procentenheter högre än vad som tidigare uppfattades som full sysselsättning. Tillsammans med nyinträdande på arbetsmarknaden samt människor tillfälligtvis engagerade i det s.k. kunskapslyftet bör det finnas över 200 000 människor att sysselsätta innan man kan tala om full sysselsättning i den bemärkelse som tidigare var vanlig. Vidare konstaterade ledamoten att utvecklingen på arbetsmarknaden antyder att sysselsättningsuppgången är ett resultat av en kombination av högre efterfrågan och ökat utbud; sysselsättningen har ökat med 250 000 personer sedan 1998 samtidigt som utbudet ökat med 140 000. Detta är ett tecken på god flexibilitet och minskar risken för inflationsimpulser till följd av kraftiga löneökningar.

 

Det kan därutöver finnas en nedåtrisk som består i att de strukturella produktivitetsförbättringarna och dessas inflationsdämpande effekt underskattats. Ledamoten menade att IT-penetrationen i den "gamla ekonomin" nu sker snabbt och att detta trendmässigt kan höja produktivitetsutvecklingen mer än vad som förväntas.

 

Detta skulle medföra en större tolerans för högre löneökningar eller en lägre inflation vid en given löneutveckling. Ledamoten menade att alltför lite hänsyn tagits till den förhållandevis stora produktivitetsökning som redovisas i de reviderade nationalräkenskaperna.

 

Sammantaget gjorde ledamoten mot denna bakgrund bedömningen att riskbilden i stort är symmetrisk. Därmed skulle beslutsunderlaget på två års sikt bli en UND1X-inflation på 1,9 procent. Ledamoten ansåg sig inte utan att behöva ta politiska eller taktiska – och därmed enligt ledamoten ovidkommande – hänsyn kunna ställa sig bakom en räntehöjning i nuläget. Om ett par månader skulle det kunna finnas anledning att höja räntan, t.ex. om det visar sig att lönebildningen resulterar i för höga avtal eller om trenden i kronkursen är fortsatt svag, även efter det att portföljanpassningarna är genomförda i pensionssystemet. Riksbanken bör, menade ledamoten, i detta osäkra läge invänta information och tills vidare avvakta med en räntehöjning. Ledamoten konstaterade avslutningsvis att det förvisso inte är någon dramatik i att höja räntan med 0,25 procentenheter men menade samtidigt att en höjning borde kunna motiveras bättre.

 

En tredje ledamot noterade att situationen denna gång är något ovanlig eftersom inflationsprognosen i huvudscenariot marginellt understiger 2 procent på två års sikt medan den riskjusterade prognosen, på grund av de övervägande uppåtriskerna, överstiger 2 procent. Osäkerheten i bedömningen konstaterades dessutom vid detta tillfälle vara högre än normalt. Mot denna bakgrund, menade ledamoten, ställs stora krav på hur de penningpolitiska övervägandena motiveras och kommuniceras.

 

Ledamoten bedömde den riskavvägning som gjorts såsom rimlig och förespråkade en höjning av reporäntan. Huruvida höjningen genomförs nu eller något senare menade ledamoten inte var någon självklarhet. En tidig anpassning av penningpolitiken i rådande läge torde dock innebära en minskad risk för större höjningar i ett senare skede. Ledamoten förespråkade därför en höjning på 0,25 procentenheter.

 

Direktionsledamöterna underströk att riskbilden utgör en central del av det penningpolitiska beslutsunderlaget och att den är en väl integrerad del av prognosarbetet. Strukturen med ett huvudscenario och alternativa riskscenarier är ett sätt att tydliggöra de överväganden som Riksbanken står inför. Ledamöterna framhöll att Riksbanken genom att strukturera diskussionen kring riskerna med hjälp av en sannolikhetsfördelning etc. har öppnat för en bättre intern diskussion av olika risker i inflationsbilden och även för en bättre extern dialog. Icke desto mindre konstaterades att det finns skäl att fördjupa diskussionen kring just olika risker vid direktionens möten. En ledamot menade att det inte alltid är självklart om en viss aspekt hanteras bäst genom att beaktas i huvudscenariot eller i riskbilden. Oro kring växelkursen – som ofta styrs av kortsiktiga och svårbegripliga faktorer – kan det t.ex. finnas pedagogiska skäl för att främst beakta i riskbilden.

 

En fjärde ledamot anknöt till diskussionen om inflationsrapportens riskbild och menade att den uppåtrisk från lönebildningen som skisserats var väl befogad. En motivering till detta är att löneökningarna hittills i år visserligen för ekonomin som helhet är i linje med de under förra året. Detta är dock främst en följd av att den offentliga sektorn haft lägre löneökningar än 1999, vilket i sin tur beror på att avtal för vissa grupper inte är färdiga och retroaktiva löner ej betalats ut. Just dessa delar av arbetsmarknaden präglas dessutom av höga bristtal och uppdämda önskemål om relativlönejusteringar. Ledamoten hänvisade också till de pressade vinstmarginalerna i delar av ekonomin och menade att det kan finnas en viss risk att vinstmarginalerna, via prishöjningar, framöver kommer att öka istället för att stabiliseras, som förutsätts i inflationsrapporten. Mot denna bakgrund underströk ledamoten att inflationsrapportens riskbild med en uppåtrisk i inflationsprognosen måste betraktas som rimlig, även i händelse av att exempelvis apprecieringen av kronan i månadsskiftet november-december skulle vara en indikation på att uppåtriskerna från en svagare krona skulle vara mindre än beräknat. Ledamoten noterade vidare att det än så länge funnits få tecken på att den starka inhemska efterfrågan påtagligt kommer att minska samtidigt som vissa marknader av vikt för den svenska exporten, främst Norden, förutses utvecklas starkt. Sammantaget ansåg sig ledamoten i allt väsentligt kunna ställa sig bakom prognosen, men uttryckte samtidigt oro för att omläggningen mot en mindre expansiv penningpolitik kan ha dröjt alltför länge. Ett alternativ skulle därför kunna vara att genomföra en större höjning för att sedan avvakta utvecklingen. Ledamoten fann dock inga starka skäl för att motsätta sig en räntehöjning på de 0,25 procentenheter som de flesta förespråkat.

 

En femte ledamot inledde med att erinra om att Sverige har en mycket låg styrränta. Detta, menade ledamoten, indikerar att dramatiken vid en eventuell höjning knappast är så stor som man ibland får intryck av i den allmänna diskussionen. Ledamoten menade vidare att inte bara nivån på sysselsättning och produktion utan även hur snabbt dessa variabler förändras sannolikt har betydelse för inflationstrycket i ekonomin. Mycket talar för att en lugnare utveckling är att föredra och att även reala storheter i längden gynnas av en långsammare, men samtidigt mer uthållig, utveckling. Ledamoten poängterade att en räntehöjning inte ska tolkas som att Riksbanken blandar sig i avtalsrörelsen, utan att den enbart försöker ange förutsättningarna för denna genom att så väl som möjligt uppfylla inflationsmålet och därigenom ange ett tydligt riktmärke. Att vänta på utfall från avtalsrörelsen menade ledamoten kunde vara riskabelt såtillvida att inflationsförväntningarna skulle kunna stiga om en räntehöjning dröjer och löneutfallen visar sig bli för höga. Om utfallet i stället visar sig bli överraskande lågt finns det inget som hindrar att räntan åter sänks. Detsamma gäller om t.ex. den internationella konjunkturen visar sig utvecklas väsentligt sämre än beräknat. I dagsläget finns dock inte fog för att göra någon annan bedömning än den som presenteras i inflationsrapporten. Mot denna bakgrund förordade ledamoten en höjning av reporäntan på 0,25 procentenheter.

 

En sjätte ledamot kommenterade inledningsvis den tidigare diskussionen, i synnerhet argumentationen hos den ledamot som förespråkat en oförändrad reporänta.

 

Ledamoten konstaterade att det visserligen går att hävda att det finns en betydande reserv av ledig arbetskraft, men att det är samtidigt viktigt att komma ihåg att det i prognosen ligger en uppgång i sysselsättningen med drygt 100 000 personer. En höjning med reporäntan på 0,25 procentenheter innebär att den utvecklingen endast bromsas marginellt. När så många nya arbetsplatser ska fyllas samtidigt som arbetskraftsreserven krymper innebär den rimligen vissa risker för inflationen. Vid en diskussion om tolkningen av ny information, erinrade ledamoten, är det viktigt att komma ihåg att prognosen innefattar en avmattning. I huvudsak bekräftar de siffror som kommit in denna bedömning. Därutöver har hänsyn tagits till att bl.a. IT-investeringarna kan leda till en högre produktivitet och i förlängningen en högre potentiell tillväxt. Detta, framhöll ledamoten, är en av de faktorer som lyfts fram i rapportens riskbedömning som bedöms kunna ge en lägre inflation än i huvudscenariot.

 

Ledamoten noterade vidare att frågan om exakt när en åtgärd bör vidtas alltid är svårbedömd och att det, enligt ledamotens uppfattning, varit möjligt att höja reporäntan tidigare under året, särskilt i juni, då många konjunkturindikatorer såg oroande starka ut. Som det nu ser ut har det dock varit klokt av Riksbanken att gå försiktigt fram med höjningar under de senaste 1½ åren. Inflationsbilden har hittills om något överraskat på nedåtsidan. Ledamoten konstaterade att den förvånansvärt dämpade inflationsutvecklingen i realiteten inte med säkerhet kan förklaras. Även om många av de faktorer som under senare tid bidragit till att dämpa inflationen, såsom avregleringar etc., kan förväntas göra det även i framtiden, så är det sannolikt klokt att inte inteckna lika många positiva överraskningar framöver. Ledamoten underströk vidare den tidigare synpunkten att det vore riskabelt att avvakta avtalsrörelsen. Genom ett tydligt agerande i ett tidigt skeende av avtalsrörelsen menade ledamoten att Riksbanken bäst kunde bidra till att ge goda förutsättningar för lönebildningen.

 

Ledamoten ansåg att det är viktigt att understryka att det är förhållandevis enkelt att reversera en räntehöjning om det finns skäl att göra detta, t.ex. som en följd av att löneprognosen har sänkts, men svårt att i ett sent skede försöka mildra de samhällsekonomiska kostnaderna av alltför höga löneökningar, eventuellt uppbundna med avtal för flera år framöver. Mot denna bakgrund förordade ledamoten en höjning av reporäntan med 0,25 procentenheter.

 

Ett par av ledamöterna förde en diskussion om prognosmetodiken, i synnerhet beträffande växelkursen. Antagandet om konstant reporänta identifierades som en potentiell problemkälla då det kan vara svårt att i praktiken avgöra i vilken grad en förväntad växelkursförstärkning förutsätter att reporäntan höjs. Frågan ansågs vara av vikt inte minst mot bakgrund av att prognosen innebär att ett successivt starkare prognostiserat inhemskt inflationstryck motverkas av en dämpad importprisutveckling genom en apprecierande krona. En ledamot påpekade att det tekniska antagandet om konstant reporänta inte är oproblematiskt men att den nuvarande prognosmetodiken innebär att direktionen försöker ge en konsistent bild av alla för inflationen viktiga variabler givet en oförändrad reporänta. Den kronbedömning som Riksbanken gör är en integrerad del i det scenario som presenteras och det är svårt att se några alternativ till eller uppenbara förbättringar av nuvarande metodik. Det faktum att kronan fluktuerar mycket - av skäl som inte alltid är lätta att förstå ens i efterskott - talar dock för att det är rimligt att laborera med betydande risker för att kronan inte utvecklas på det sätt som antas i huvudscenarierna.

 

§ 3. Penningpolitiskt beslut

Ordföranden sammanfattade den penningpolitiska diskussionen i § 2 och konstaterade att förslag förelåg om att låta reporäntan vara oförändrad respektive att höja reporäntan med 0,25 procentenheter. Omröstning genomfördes varvid direktionen beslutade att reporäntan skulle höjas med 0,25 procentenheter till 4,0 procent, med tillämpning från onsdagen den 13 december 2000, samt att offentliggöra beslutet torsdagen den 7 december 2000 kl. 09.00 med motivering och lydelse enligt pressmeddelande nr 78 2000, protokollsbilaga B.

 

Vice riksbankschefen Villy Bergström reserverade sig mot beslutet och anförde att reporäntan bör vara oförändrad på 3,75 procent.

 

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

 

§ 4. Ändring av ut- och inlåningsräntan

Magnus Vesterlund, avdelningen för marknadsoperationer, föredrog promemoria, protokollsbilaga C, med förslag om avskaffande av ut- och inlåningsräntans penningpolitiska signaleringsfunktion.

 

Direktionen beslutade att

 

 

- ut- och inlåningsräntans penningpolitiska signaleringsfunktion avskaffas enligt förslaget i bilagda promemoria, vilket innebär att in- och utlåningsräntan tillsvidare ändras när reporäntan ändras, så att reporäntan alltid ligger mitt i räntekorridoren

• bredden på räntekorridoren tillsvidare är 150 räntepunkter
  
  
• höja utlåningsräntan med 0,50 procentenheter från 4,25 procent till 4,75 procent och höja inlåningsräntan med 0,50 procentenheter från 2,75 procent till 3,25 procent med tillämpning från onsdagen den 13 december 2000
  
  
• utfärda författning i Riksbankens författningssamling i enlighet med protokollsbilaga D
  
  
• offentliggöra beslutet den 7 december 2000 kl 09.00
  
  
• offentliggöra att in- och utlåningsräntans penningpolitiska signaleringsfunktion avskaffas, pressmeddelande nr 79 2000, protokollsbilaga E.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

 

 

 

Vid protokollet:
Kerstin Alm

 

Justeras:
Urban Bäckström
Lars Heikensten
Eva Srejber
Villy Bergström
Kerstin Hessius
Lars Nyberg