Särskilt protokoll från direktionens sammanträde 2000-02-03

Nr 1

 

Närvarande:

Urban Bäckström, ordförande
Lars Heikensten
Eva Srejber
Villy Bergström
Kerstin Hessius
Lars Nyberg
    –––
Sven Hulterström, fullmäktiges ordf.
Johan Gernandt, fullmäktiges vice ordf.

Kerstin Alm
Mikael Apel
Claes Berg
Mårten Blix (§ 1 punkt 1)
Hans Dellmo
Hans Dillén (§ 1 punkt 1)
Björn Hasselgren
Per Jansson (§ 1 punkt 1)
Hans Lindberg
Hans Lindblad (§ 1 punkt 1)
Åsa Sydén
Michael Wallin
Staffan Viotti
Helena Öström (§ 1 punkt 1)

 

§ 1. Penningpolitisk diskussion

Det antecknades att Mikael Apel, Hans Dellmo och Hans Lindberg skulle sammanställa erforderligt underlag för upprättandet av dagens protokoll under paragraferna 1 och 2.

 

Sammanträdet inleddes med diskussioner om de faktorer i den ekonomiska utvecklingen i Sverige och i omvärlden som är av betydelse för inflationsutsikterna och utformningen av penningpolitiken (avsnitt 1). Diskussionerna under varje delområde tog sin utgångspunkt i analyser och bedömningar som sammanställts av ekonomiska avdelningen samt penning- och valutapolitiska avdelningen. Dessa analyser baserades på det tekniska antagandet att Riksbankens reporänta hålls oförändrad på 3,25 procent t.o.m. fjärde kvartalet 2001. Därefter diskuterade direktionen inflationsutsikterna (avsnitt 2) och drog avslutningsvis sina slutsatser om det penningpolitiska läget (avsnitt 3).

 

1. Den ekonomiska utvecklingen i Sverige och omvärlden

1.1 Prisutvecklingen i Sverige

Direktionen inledde med att konstatera att konsumentpriserna under november och december i stora drag utvecklats i linje med huvudscenariot i den senaste inflationsrapporten från december 1999.

 

Den årliga förändringen i KPI och UND1X var 1,2 respektive 1,9 procent i december 1999, vilket var 0,1 procentenhet högre än i inflationsrapportens huvudscenario. Den inhemska underliggande inflationen, mätt med UNDINHX var också marginellt högre än förväntat och uppgick till 1,5 procent i december. Uppgången i inflationen under de senaste månaderna förklaras i stor utsträckning av högre priser på bensin och villaolja till följd av stigande världsmarknadspriser på råolja. I övrigt har konsumentprisutvecklingen varit dämpad.

 

Priserna i producentledet har fortsatt att stiga. Import- och hemmamarknadspriser ökade mer än väntat under november och december, främst till följd av stigande olje- och energipriser. Konjunkturinstitutets barometerundersökning i december indikerar också att en allt större andel av industriföretagen planerar att höja försäljningspriserna. Sammanfattningsvis gjorde direktionen bedömningen att de stigande producentpriserna kan leda till ett något högre inflationstryck i ekonomin och få ett visst genomslag på konsumentpriserna på sikt.

 

1.2 Internationell konjunktur och inflation

I inflationsrapporten i december bedömdes BNP-tillväxten i OECD-området uppgå till omkring 2,7 procent per år under 1999-2001. Inflationen i OECD-området bedömdes under samma period stiga gradvis från 1,4 procent 1999 till 2,0 procent 2001.

 

Direktionen noterade att den amerikanska ekonomin fortsätter att utvecklas starkt. Såväl konsumentförtroendet som aktiekurserna steg till nya rekordnivåer i december. Den starka inhemska efterfrågan har resulterat i att handelsunderskottet har fortsatt att öka i snabb takt samtidigt som arbetslösheten fortsätter att sjunka.

 

Konsumentprisutvecklingen är dock fortfarande dämpad. Ökningstakten i det officiella måttet på underliggande inflation, där energi- och matpriser exkluderats, var i december det lägsta sedan 1960-talet. Sammantaget gjordes bedömningen att BNP-tillväxten i USA blir något högre under de närmaste åren än vad som förutsågs i inflationsrapporten. Samtidigt fanns det i direktionen en betydande oro för de obalanser som har byggts upp i den amerikanska ekonomin. Även i Storbritannien bedöms tillväxten bli något högre än väntat.

 

Direktionen gjorde också bedömningen att konjunkturuppgången i euroområdet kan bli marginellt starkare än i inflationsrapportens huvudscenario. Konjunkturen i euroområdet har blivit alltmer balanserad, med en bibehållen stark inhemsk efterfrågan och en tilltagande export. Inflationen, mätt med HIKP, har stigit de senaste månaderna och uppgick till 1,7 procent i december. Den stigande inflationstakten kan främst förklaras av högre oljepriser, men försvagningen av euron har också bidragit.

 

Konjunkturuppgången i Japan har mattats något sedan föregående inflationsrapport. Den privata konsumtionen har utvecklats svagt till följd av bl.a. ett stort fall i de årliga bonuslönerna. Dessutom har den starka yenen dämpat uppgången i exporten och investeringarna fortsätter att falla. Därtill blev regeringens nya stimulanspaket för 2000 mindre än fjolårets. Direktionen gjorde bedömningen att tillväxten i Japan blir lägre än vad som antogs i inflationsrapporten.

 

Sammanfattningsvis konstaterade direktionen att de internationella konjunkturutsikterna har förbättrats något i förhållande till bedömningen i inflationsrapporten och att detta kan medföra en något starkare prisutveckling i omvärlden. En direktionsledamot framhöll att den internationella konjunkturuppgången är relativt synkroniserad. Prisstegringar på rå- och insatsvaror har, såsom vanligen sker i breda konjunkturuppgångar, följts av prisuppgångar även på jordbruksprodukter. Inflationstrycket från omvärlden är därför stigande och sannolikt starkare än vad direktionens majoritet förutsätter.

 

1.3 De finansiella marknaderna

Direktionen noterade att de långa räntorna i USA och euroområdet stigit de senaste månaderna bl.a. mot bakgrund av fortsatt stark tillväxt i USA och förbättrade konjunkturutsikter i Tyskland. I Japan har långräntorna stigit bl.a. på grund av stora emissioner av långa obligationer och signaler om en mer återhållsam penningpolitik under året om tillväxten tar fart.

 

De svenska långräntorna har följt den internationella trenden, men de har inte stigit lika mycket som i omvärlden. Den svenska 10-årsräntan har sammantaget stigit med omkring 0,4 procentenheter sedan inflationsrapporten publicerades, men räntedifferensen mot Tyskland har minskat från ca 0,5 till 0,4 procentenheter.

 

Uppgången i såväl svenska som internationella obligationsräntor sedan föregående inflationsrapport har varit kraftigare än väntat. Direktionen drog slutsatsen att det var rimligt att förutsätta att de svenska och internationella långräntorna antagligen kommer att vara något högre i år än vad som förutsattes i inflationsrapporten.

Sedan årsskiftet har flera centralbanker höjt sina styrräntor. Under sammanträdet meddelades att ECB hade höjt sin reporänta med 0,25 procentenheter. Federal Reserve höjde nyligen också sin styrränta med 0,25 procentenheter och marknadsaktörerna förväntar sig ytterligare höjningar under de kommande månaderna mot bakgrund av Federal Reserves senaste uttalanden. Bank of England höjde sin styrränta med 0,25 procentenheter i mitten av januari. Marknadsaktörerna tycks förvänta sig ytterligare höjningar av styrräntan i Storbritannien med hänsyn till utvecklingen på arbets- och bostadsmarknaderna.

 

Direktionen noterade att enkätundersökningar visar att så gott som alla marknadsanalytiker förväntar sig att Riksbanken kommer att höja reporäntan med minst 0,25 procentenheter vid dagens sammanträde. Analytikerna har bl.a. tagit fasta på högre inflation i december än förväntat, högre inflationsförväntningar och uttalanden från riksbankchefen om att en penningpolitisk åtstramning står på dagordningen framöver.

 

Kronan har de senaste månaderna rört sig mellan indexnivåerna 124 och 125 i TCW-termer, vilket implicerar en marginellt svagare utveckling jämfört med bedömningen i den senaste inflationsrapporten. En ledamot framhöll att den potentiella tillväxten i USA kan ha ökat de senaste åren, vilket skulle kunna innebära att dollarn kan komma att värderas högt under en längre tid än vad som tidigare antagits.

 

Mot den bakgrunden och bedömningen att den internationella tillväxten kan komma att bli något starkare än prognostiserat ansåg direktionen att kronan kan komma att förstärkas något långsammare än i inflationsrapportens huvudscenario.

 

Direktionen konstaterade att de svenska aktiekurserna fortsatt att stiga sedan årsskiftet samt att börsutvecklingen i USA och flera andra länder varit volatil.

 

1.4 Importprisutvecklingen

I inflationsrapportens huvudscenario bedömdes importpriserna i konsumentledet utvecklas svagt under 2000 och 2001, främst till följd av en återhållsam internationell prisutveckling och en successiv förstärkning av kronan. Råoljepriset förutsågs i inflationsrapportens huvudscenario stiga till ca 25 USD/fat mot slutet av 1999, för att därefter successivt sjunka till ca 19 USD under 2001. Direktionen noterade att oljepriset fortsatt uppåt i december och att det genomsnittliga utfallet blev ca 1 USD/fat högre än prognostiserat. Priset har därefter fluktuerat kring i genomsnitt 26 USD/fat.

 

Terminspriserna på olja har stigit, men de indikerar fortfarande en prisnedgång. Två direktionsledamöter framhöll att oljeprisuppgången under det senaste året främst kan förklaras av OPEC:s beslut att skära ner produktionen av olja, men att utvecklingen den senaste tiden i större utsträckning påverkats av ökad internationell efterfrågan. En tredje ledamot menade att när oljepriset stiger så kraftigt som det gjort det senaste året så kan det leda till att produktionskvoterna inom OPEC inte efterlevs och att oljepriset sjunker tillbaka. Direktionen drog sammantaget slutsatsen att oljepriset i genomsnitt sannolikt blir något högre de kommande två åren än vad som förutsattes i inflationsrapporten. Osäkerheten om oljepriset är dock mycket stor.

 

Direktionen noterade även att priserna också på andra råvaror har utvecklats starkare än väntat. Mot bakgrund av att den internationella tillväxten sannolikt blir något starkare än i föregående inflationsrapport gjordes bedömningen att även övriga internationella priser kan komma att öka något mer än väntat. Tillsammans med en något långsammare förstärkning av kronkursen innebär detta att importpriserna i konsumentledet sannolikt kommer att utvecklas starkare än vad som förutsattes i inflationsrapporten.

 

1.5 Efterfrågan och utbud

I inflationsrapporten från december 1999 bedömdes BNP-tillväxten i den svenska ekonomin uppgå till 3,4 procent 1999, 3,7 procent 2000 och 3,3 procent 2001. Den snabba tillväxten i den samlade efterfrågan bedömdes successivt ta ekonomins lediga resurser i anspråk.

 

Direktionen noterade att utvecklingen av exporten under 1999 i stort sett tycks ha varit i linje med bedömningen i inflationsrapporten. De något förbättrade internationella konjunkturutsikterna, tillsammans med en långsammare förstärkning av kronan och högre internationella exportpriser, förväntas ge små men positiva bidrag till den svenska exportutvecklingen under 2000 och 2001. Vad beträffar importutvecklingen tyder såväl nationalräkenskaperna som nyinkommen statistik över utrikeshandeln med varor på att utfallet för 1999 var svagare än bedömningen i inflationsrapporten.

 

Hushållens konsumtion ökade med 4,0 procent under de tre första kvartalen 1999 jämfört med motsvarande period året innan. Konsumtionsökningen var särskilt stark under det tredje kvartalet. Optimismen bland hushållen är stor och konsumtionstillväxten fortsätter att vara stark enligt SCB:s undersökning av hushållens inköpsplaner. Även detaljhandelsstatistiken från SCB för november och från Handelns Utredningsinstitut för december tyder på en fortsatt stark utveckling av konsumtionen.

 

Antalet nyregistrerade bilar ökade med 48 procent i december 1999 jämfört med motsvarande månad föregående år, vilket är den största ökningen under hela 1990-talet. Bilförsäljningen bidrar med över en procentenhet till den prognostiserade konsumtionstillväxten 1999. Bidragande orsaker till den stora ökningen av bilförsäljningen 1999 är sannolikt en föråldrad bilpark, sjunkande relativpriser på bilar samt att vissa skattehöjningar inträffar under 2000. Bilförsäljningen förväntas dock utvecklas starkt även innevarande år.

 

Det snäva penningmängdsmåttet M0 ökade med 12 procent på årsbasis i december jämfört med 9 procent i november. Penningmängdstillväxten är alltså stigande och indikerar en fortsatt stark utveckling i framförallt detaljhandeln.

 

Direktionen drog slutsatsen att den information som har inkommit under den senaste tiden föranleder en upprevidering av konsumtionsprognosen i jämförelse med huvudscenariot i inflationsrapporten. En ledamot konstaterade att den starka utvecklingen på aktiemarknaden har skapat stora tillgångvärden, vilket kan förväntas resultera i ökad privat konsumtion de kommande åren. En annan ledamot framhöll att utöver den starka prisutvecklingen på aktie- och fastighetsmarknaderna är finanspolitiken mindre stram än tidigare, vilket också kan väntas få en förstärkande effekt på den privata konsumtionen. En tredje ledamot betonade i detta sammanhang betydelsen av vårens budgetarbete. Inom de partier som utgör underlag för regeringen tycks det finnas starka önskemål om ökade offentliga utgifter. Dessa ska nu prövas mot de av riksdagen fastlagda målen för statens finanser. En fjärde ledamot pekade på att den starka tillväxten i olika penningmängds- och kreditaggregat indikerar en fortsatt stark privat konsumtion framöver.

 

Då nationalräkenskaperna för tredje kvartalet 1999 publicerades genomfördes en tämligen omfattande revidering av utfallet för de fasta bruttoinvesteringarna under första halvåret. Volymutvecklingen för industrins bruttoinvesteringar reviderades ned kraftigt för andra kvartalet och industriinvesteringarna uppvisar därmed negativa årsförändringar för både andra och tredje kvartalet. Även för energisektorn och offentliga myndigheter har utfallet för de två första kvartalen reviderats ned. Volymutvecklingen för de fasta bruttoinvesteringarna under 1999 har därför sannolikt varit svagare än bedömningen i inflationsrapporten. Utsikterna för investeringsutvecklingen under 2000 och 2001 har däremot inte förändrats i någon större utsträckning sedan inflationsrapporten. Visserligen kan räntor med längre löptider komma att bli högre än vad som förutsattes i inflationsrapporten, men detta bör huvudsakligen vara ett resultat av den förbättrade internationella konjunkturen och dess effekter på den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Lagerförändringarna enligt nationalräkenskaperna till och med tredje kvartalet 1999 ligger däremot i linje med bedömningen i inflationsrapporten och synen på den fortsatta utvecklingen är oförändrad.

 

Sammantaget drog direktionen slutsatsen att den information som inkommit sedan inflationsrapporten förstärker bilden av en stark och bred konjunkturuppgång. BNP-tillväxten under 1999 kan bli marginellt högre än i inflationsrapportens huvudscenario och tillväxtutsikterna för 2000 och 2001 har också förbättrats.

 

Utvecklingen på arbetsmarknaden är i stort sett i linje med bedömningen i inflationsrapporten och sysselsättningen steg, om än i avtagande takt, under större delen av 1999. Ökad sysselsättning bidrog till en försvagad utveckling av arbetsproduktiviteten under 1998 och har sannolikt gjort så även under 1999.

 

Arbetsproduktivitetens utveckling under 1999 kan dock ha underskattats något i den senaste inflationsrapporten, bl.a. på grund av att sysselsättningen steg något mindre än väntat mot slutet av året. Direktionen noterade dock att antalet nyanmälda lediga platser fortsatte att öka kraftigt under slutet av 1999, vilket ger stöd för en fortsatt god sysselsättningsutveckling under 2000. I december uppgick antalet nyanmälda platser till 33 000, vilket är den högsta decembernivån sedan 1989.

 

Industrikonjunkturen, som temporärt försvagades under fjolåret, förefaller ha återhämtat sig och stabiliserats under slutet av 1999. Konjunkturbarometern för december tyder, liksom inköpschefsindex för november och december, på en god industrikonjunktur utan tendenser till förvärrade kapacitetsbrister. Bristtalet för yrkesarbetare i tillverkningsindustrin, som stigit påtagligt enligt de tre tidigare kvartalsbarometrarna, stabiliserades i december. Även bristtalet för tekniska tjänstemän låg kvar på oförändrad nivå från föregående kvartalsbarometer. I vissa industribranscher fanns det dock tecken på andra typer av kapacitetsrestriktioner som kan ha orsakats av t.ex. produktionsomläggningar och försenade leveranser av insatsvaror. Kapacitetsutnyttjandet i tillverkningsindustrin minskade till 83 procent i december från 85 procent i september.

 

Sammantaget såg direktionen inte skäl att ändra bedömningen av det nuvarande resursutnyttjandet i ekonomin. Det konstaterades att de lediga resurserna som finns i ekonomin i nuläget kommer att tas i anspråk i takt med att efterfrågan växer. En direktionsledamot var dock av åsikten att de lediga resurserna i ekonomin sannolikt redan är i stort sett uttömda. Ett tecken på detta är att arbetsmarknadsläget redan är förhållandevis ansträngt bl.a. på grund av utbildningsfaktorer och bristande flyttbenägenhet hos arbetssökande.

 

1.6 Löneutvecklingen

I inflationsrapportens huvudscenario förutsattes lönerna i ekonomin öka med 3,2 procent 1999, 4,2 procent 2000 och 4,5 procent 2001.

 

Sedan inflationsrapporten publicerades har lönerna utvecklats marginellt svagare än förväntat. Statistiken är dock svårtolkad till följd av att vissa avtal innebär att lönejusteringar sker med mer än tolv månaders mellanrum. Om något förefaller inkommande lönedata ge stöd för en lägre löneökningstakt än prognostiserat. Direktionen drog dock slutsatsen att det i nuläget inte finns någon anledning att ändra den bild av löneutvecklingen som tecknades i den senaste inflationsrapporten.

 

1.7 Hyresutveckling, räntekostnader samt priseffekter av avregleringar, handelsliberaliseringar och politiska beslut

I den senaste inflationsrapporten beräknades avregleringar och handelsliberaliseringar dämpa prisutvecklingen med mellan 0,1 till 0,3 procentenheter per år under 2000 och 2001. Ändrade indirekta skatter och subventioner tillsammans med ändrade räntekostnader för hushållen bedömdes dämpa KPI-inflationen under 1999 och 2000 med 0,6 respektive 0,2 procentenheter. Under 2001 förväntades dessa komponenter däremot höja KPI-inflationen med 0,3 procentenheter.

 

Direktionen konstaterade att det inte inkommit någon ny information beträffande effekterna på konsumentpriserna av indirekta skatter och subventioner, men att bidragen från räntekostnader för egnahem kan bli något högre än i inflationsrapportens huvudscenario till följd av högre långräntor.

 

Direktionen noterade att det finns indikationer på att prispressen på teleprodukter kan bli något starkare under 2000 än vad som tidigare antagits. Telia har aviserat prissänkningar och beslutat att öppna det s.k. accessnätet under första kvartalet 2000. Genom att accessnätet öppnas får konsumenterna samma fria val vad gäller accessoperatör som vad gäller samtalsoperatör, vilket genom ökad konkurrens väntas dämpa priserna.

 

Hyresförhandlingarna i de allmännyttiga bostadsföretagen för 2000 är fortfarande inte avslutade, men hyreshöjningarna i januari kan komma att bli lägre än vad som antogs i inflationsrapporten. Bidraget till KPI-inflationen kan därmed komma att bli 0,1-0,2 procentenheter lägre än väntat. De lägre hyresökningarna i januari kan emellertid följas av en starkare utveckling senare till följd av stigande långräntor och högre oljepris. Det mesta talar dock för en svagare hyresutveckling den närmaste tiden än vad som förutsattes i inflationsrapporten.

 

1.8 Inflationsförväntningar

Sedan den senaste inflationsrapporten har två enkäter om inflationsförväntningar publicerats. Sammantaget visar dessa att inflationsförväntningarna på ett års sikt har stigit. Någon ny information beträffande de medel- och långsiktiga inflationsförväntningarna har inte inkommit.

 

Hushållens förväntningar om inflationen på ett års sikt har stigit sedan föregående inflationsrapport och uppgick till 1,9 procent i januari. Detta skall jämföras med 1,3 procent i undersökningen i november. Motsvarande inflationsförväntningar för industrin och tjänstesektorn uppgick i december till 1,7 respektive 1,5 procent. Detta var en uppgång med 0,2 procentenheter för såväl industrin som tjänsteföretagen sedan föregående undersökning i september.

 

Direktionen drog slutsatsen att de stigande kortsiktiga inflationsförväntningarna i hög grad styrts av den faktiska inflationsuppgången och att de i huvudsak bekräftar Riksbankens syn på inflationsutvecklingen.

 

2 Direktionens bedömning av inflationsutsikterna

I inflationsrapportens huvudscenario bedömdes KPI-inflationen mätt som tolvmånaderstal uppgå till 1,4 procent i december 2000 och 2,3 procent i december 2001. Motsvarande bedömning för den underliggande inflationen, mätt som UND1X, var 1,8 respektive 2,2 procent. Det ansågs emellertid finnas en risk bl.a. för att bristsituationen på arbetsmarknaden skulle kunna komma att bli mer markerad än i huvudscenariot och att importprisutvecklingen skulle bli starkare än beräknat. Detta skulle i sin tur kunna leda till ett starkare inflationstryck. Medelvärdet för bedömningen av UND1X-inflationen med beaktande av riskbilden var därför 0,1 procentenhet högre än prognosen i huvudscenariot, dvs. 1,9 procent på ett års sikt och 2,3 procent på två års sikt.

 

2.1 Redogörelse för beredningsgruppens syn på inflationsutsikterna

Direktionens diskussion kring inflationsutsikterna föregicks av en redogörelse för en motsvarande diskussion i den penningpolitiska beredningsgruppen. (1)

Merparten av beredningsgruppens medlemmar hade på basis av de underlag som tagits fram till direktionens sammanträde varit av uppfattningen att den statistik som inkommit under senare tid pekade mot en marginellt högre inflation än i huvudscenariot, främst som ett resultat av något bättre konjunkturutsikter såväl i Sverige som utomlands. På kort sikt ansågs dock UND1X-inflationen sannolikt bli något lägre än i huvudscenariot, främst på grund av lägre hyreshöjningar och en starkare prispress på telemarknaden än väntat.

 

2.2 Direktionsledamöternas diskussion

Direktionen konstaterade inledningsvis att det i rådande läge var rimligt att bortse från de beräknade effekterna av indirekta skatter, subventioner och räntekostnader i den fortsatta diskussionen av inflationsutsikterna och utformningen av penningpolitiken, eftersom dessa faktorer inte bedöms få en varaktig inverkan på inflationen eller inflationsförväntningarna.

 

Oljeprisutvecklingen har under det senaste året spelat en viktig roll för uppgången i inflationen. Samtidigt ligger ett förväntat prisfall på olja delvis bakom den förhållandevis måttliga uppgången i UND1X-inflationen som väntas de kommande två åren. Direktionen konstaterade att frågan om hur förändringar i oljepriset bör påverka penningpolitikens uppläggning inbegriper svåra överväganden. Oljeprisförändringar kan i vissa fall ses som en utbudsstörning med i huvudsak tillfälliga effekter på inflationen. I ett sådant fall bör de tillmätas en mindre betydelse vid penningpolitikens utformning. I andra fall kan oljeprisrörelser avspegla ett förändrat internationellt och inhemskt efterfrågeläge. Det kan heller inte uteslutas att oljeprisförändringar får en mer varaktig inverkan via exempelvis spridningseffekter till senare led i förädlingskedjan och i förlängningen till förväntningsbildningen. Möjligheterna att på förhand avgöra karaktären hos en oljeprisförändring och vilka följder den kan få torde vara mycket begränsade. Sammantaget var direktionen av den åsikten att det i rådande läge inte går att på ett tillfredsställande sätt separera de olika aspekterna på oljeprisuppgången. Det går inte att helt bortse från de effekter oljepriset har på den allmänna prisutvecklingen, bl.a. med hänsyn till att den senaste tidens uppgång i oljepriset delvis hänger samman med den förbättrade världskonjunkturen. Den fortsatta diskussionen om inflationsutsikterna fokuserades därför på UND1X-inflationen.

 

Fyra direktionsledamöter drog slutsatsen att UND1X-inflationen inom Riksbankens målhorisont kommer att bli något högre än vad som förutsattes i inflationsrapporten. Den närmaste tiden kan dock inflationen komma att bli lägre än i rapportens huvudscenario, främst till följd av en dämpad hyresutveckling och stark priskonkurrens på telemarknaden. Den information som inkommit de senaste månaderna har förstärkt bilden av en stabil och bred konjunkturuppgång, såväl i Sverige som utomlands. En BNP-tillväxt på runt 4 procent i år framstår som fullt möjlig. Inte minst den inhemska privata konsumtionen kan komma att utvecklas starkare än beräknat, bl.a. mot bakgrund av kraftigt höjda tillgångspriser. Ett något högre internationellt pristryck gör samtidigt att den dämpande effekten på den svenska inflationen från utlandet sannolikt blir mindre än beräknat. Ledamöterna konstaterade att tillväxten troligen blir något starkare och inflationen något högre än i den bedömning som merparten av beredningsgruppens medlemmar ställt sig bakom.

 

En femte ledamot delade synen att konjunkturutsikterna har förbättrats och att UND1X-inflationen sannolikt kommer att överstiga inflationsrapportens huvudscenario, men menade att dessa förändringar troligen är något mindre än vad som avspeglas i majoritetens bedömning och mer i linje med beredningsgruppens uppfattning.

 

En sjätte direktionsledamot menade att uppgången i inflationen kommer att bli ett par tiodelar av en procentenhet större än vad direktionens majoritet förutsätter, bl.a. på grund av ett starkare inflationstryck från omvärlden och att den svenska ekonomin är nära fullt kapacitetsutnyttjande.

 

En ledamot framhöll i detta sammanhang att pristrycket från omvärlden visserligen blivit starkare än i Riksbankens bedömningar i höstats, men att den sammantagna konsumentprisutvecklingen i huvudsak har varit i linje med tidigare bedömningar. Andra priser måste därför ha utvecklats svagare än väntat. En intressant fråga är varför så har varit fallet trots en starkare tillväxt. Inte minst borde man i ljuset av att ekonomins lediga resurser är på väg att ta slut se ett ökat pristryck på alltfler varumarknader och en större löneglidning. Vissa tecken på det första finns, men de är begränsade.

 

Lönerna utvecklas snarast svagare än vad direktionens majoritet räknat med. Mot den här bakgrunden är det viktigt att löpande utvärdera ny information och att vara beredd att ompröva gamla samband om skäl för detta finns.

 

En annan ledamot menade att den hittills ganska återhållsamma inhemska inflationsutvecklingen inte bör tas som ett tecken på djupgående strukturella förändringar i positiv riktning. När en ekonomi har en trovärdig prisstabilitetspolitik kommer sannolikt inflationen relativt sent i konjunkturcykeln.

 

Flera ledamöter uttryckte oro för i vilken mån ekonomins utbudssida kommer att förmå att anpassa sig till den förhållandevis starka efterfrågeutveckling som förutses. En ledamot poängterade att det än så länge finns få tecken på en motsvarighet till den mycket starka investeringsutvecklingen i USA, vilken sannolikt bidragit till den höga produktivitet och återhållsamma prisutveckling som där kunnat observeras under senare år. Ledamoten menade att detta skulle kunna indikera att den förbättrade svenska produktivitetsutvecklingen under senare år är av mer temporär natur än den amerikanska. En annan ledamot framhöll dock att jämförelsen med USA är svår i detta avseende bl.a. därför att den amerikanska ekonomin länge arbetat med ett högt kapacitetsutnyttjande. 

 

3 Direktionens bedömning av det penningpolitiska läget

3.1 Redogörelse för beredningsgruppens syn på det penningpolitiska läget

Beredningsgruppen hade konstaterat att den inflationsprognos som presenterades i december kunde ha motiverat en räntehöjning. En sådan genomfördes dock inte bl.a. till följd av millennieskiftet. Den information som inkommit sedan inflationsrapporten har förstärkt bilden av en stark och bred konjunkturuppgång i vilken inflationstrycket kan förväntas stiga i takt med att de lediga resurserna utnyttjas. Såväl den inhemska som den internationella konjunkturen bedömdes bli marginellt starkare än i inflationsrapporten, vilket förväntades bidra till en marginellt högre inflation på två års sikt. Penningpolitiken måste, trots den i november genomförda höjningen av reporäntan, fortfarande betraktas som expansiv. Beredningsgruppen var därför sammantaget av uppfattningen att det fanns skäl att fortsätta att föra penningpolitiken i en mindre expansiv riktning.

 

Beredningsgruppen hade diskuterat hur stor förändring av reporäntan som bedömdes vara aktuell och huruvida det fanns skäl att förändra inlånings- och/eller utlåningsräntan, dvs. den s.k. räntekorridoren. Vad gäller den senare frågan var beredningsgruppens uppfattning att in- och utlåningsräntorna skulle hållas oförändrade eftersom räntekorridoren ännu lämnar ett tydligt utrymme för kommande räntehöjningar. Inte heller bedömdes det finnas skäl att påverka förväntningarna om den framtida penningpolitiken genom en förändring av räntekorridoren. För dessa syften är idag kommunikation via bl.a. inflationsrapporter och protokoll antagligen väl så effektiv.

 

Den dominerande uppfattningen i beredningsgruppen, som det dock inte rådde full enighet om, hade varit att en höjning av reporäntan med 0,25 procentenheter framstod som mest naturlig, även sedan förskjutningen av inflationsutsikterna i en marginellt mer pessimistisk riktning beaktats. Det viktigaste skälet för att inte höja räntan mer än 0,25 procentenheter var att inflationsbilden inte reviderats upp i någon större utsträckning. En höjning av denna storleksordning ansågs också vara mest i linje med Riksbankens tidigare agerande.

 

3.2 Direktionsledamöternas diskussion

Samtliga ledamöter konstaterade att den redan tidigare gynnsamma utvecklingen av såväl den svenska som den internationella konjunkturen har fortsatt och att tillväxtutsikterna dessutom förefaller att ha förbättrats något sedan inflationsrapporten. Penningpolitikens nuvarande expansiva riktning bidrar till att förstärka tillväxten i den samlade inhemska efterfrågan. På sikt är detta inte hållbart utan riskerar att leda till en överhettning med efterföljande negativa effekter på den reala aktiviteten, vilket ofta blir resultatet när en överhettad ekonomi snabbt vänder nedåt. En gradvis orientering mot mindre expansiva förhållanden är därför nödvändig för att skapa en god grund för en fortsatt gynnsam ekonomisk utveckling med stabila priser, hög tillväxt och ökad sysselsättning. Direktionen var således enig om behovet av en fortsatt penningpolitisk orientering mot mindre expansiva förhållanden och en stor del av den fortsatta diskussionen fokuserades på den lämpliga storleken på höjningen av reporäntan.

 

En ledamot menade att det vore möjligt att höja räntan med såväl 0,25 som 0,50 procentenheter. Visserligen har revideringen av inflationsbilden inte varit så stor, men en höjning med 0,50 procentenheter kommer ändå sannolikt leda till en inflation ungefär i linje med målet på två års sikt eftersom det finns ett visst "överhäng" från december. De reala räntorna är låga och ytterligare höjningar av reporäntan kommer att behövas mot bakgrund av konjunkturbilden. I detta läge är storleken på höjningen delvis en taktisk fråga. Det kan ha sina poänger med en tydlig markering och viljeriktning. Om räntan höjs med 0,50 procentenheter är det dock viktigt att åtgärden inte presenteras på ett sätt som framstår som alarmistiskt. Det finns nämligen inte argument för en alarmistisk bild.

 

Tre direktionsledamöter instämde i detta resonemang och konstaterade att såväl en höjning med 0,25 som 0,5 procentenheter kunde komma ifråga. En av dessa ledamöter menade att även en höjning med mellan 0,25 och 0,5 procentenheter vore tänkbar. Ledamöterna poängterade också vikten av att klargöra att en eventuell höjning på 0,5 procentenheter inte bör tolkas som en signal från Riksbankens sida om en mer markant omvärdering av inflationsutsikterna.

 

En direktionsledamot menade att inflationsutsikterna motiverar en höjning av reporäntan med 0,5 procentenheter. Den samlade penningpolitiken är kraftigt expansiv samtidigt som finanspolitiken förs i mindre stram riktning. Detta riskerar att i den redan starka konjunkturen bygga upp ett alltför kraftigt efterfrågetryck på ett par års sikt. Ledamoten menade att penningpolitiken i den rådande konjunkturfasen borde vara avsevärt närmare ett neutralt läge. Annars kan kraftfullare penningpolitiska åtgärder framtvingas i ett senare skede, längre fram i konjunkturcykeln. I så fall kan penningpolitiken riskera att förstärka konjunkturrörelserna istället för att bidra till en varaktig tillväxt med stabila priser.

 

Flera ledamöter menade också att reporäntan i nuläget sannolikt befinner sig en bit under vad som skulle kunna betraktas som en neutral nivå och att det, med tanke på den starka konjunkturen, är värdefullt att ta ett förhållandevis stort steg i riktning mot mer normala förhållanden. En ledamot framhöll de stigande inflationsförväntningarna och de sjunkande reala korträntor detta har gett upphov till är ett argument för en större höjning.

 

Fem av direktionens ledamöter drog slutsatsen att reporäntan borde höjas med 0,5 procentenheter. De underströk att höjningen inte ska ses som ett uttryck för en dramatisk omvärdering av inflationsutsikterna i en mer pessimistisk riktning, utan som en ambition att undvika att mer kraftfulla åtgärder blir nödvändiga i ett senare skede.

 

En sjätte direktionsledamot ansåg att en höjning av reporäntan med 0,25 procentenheter i nuläget vore att föredra. Om de nuvarande tendenserna visar sig fortsätta eller förstärkas skulle denna höjning inom kort kunna åtföljas av ytterligare höjningar. Ledamoten framhöll emellertid samtidigt att denna ståndpunkt inte avspeglade en i grunden annorlunda syn på behovet av penningpolitisk åtstramning och att penningpolitiken även efter en höjning på 0,25 procentenheter skulle vara att betrakta som expansiv. Mot denna bakgrund fann ledamoten inga starka skäl att reservera sig mot majoritetens uppfattning.

 

En justering av in- och utlåningsräntan, dvs. den s.k. räntekorridoren, befanns inte vara motiverad i detta läge.

 

Direktionen drog avslutningsvis slutsatsen att en höjning av reporäntan med 0,50 procentenheter till 3,75 procent skulle innebära att UND1X-inflationen kommer att öka måttligt och vara ungefär i linje med målet inom Riksbankens målhorisont.

 

§ 2. Penningpolitiskt beslut

Ordföranden sammanfattade den penningpolitiska diskussionen i §1 och konstaterade att direktionsledamöterna var av uppfattningen att reporäntan skulle höjas med 0,5 procentenheter.

 

Ordföranden föreslog därefter att direktionen beslutar

• att reporäntan höjs med 0,5 procentenheter från 3,25 till 3,75 procent och att detta beslut träder i kraft onsdagen den 9 februari, samt
  
  
• att den 4 februari 2000 kl. 09.30 offentliggöra beslutet om en höjning av reporäntan med motivering och lydelse enligt utkast till pressmeddelande nr 8 2000, protokollsbilaga A.

Direktionen beslutade i enlighet med förslaget.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

 

 

Vid protokollet:
Kerstin Alm

 

Justeras:
Urban Bäckström
Lars Heikensten
Eva Srejber
Villy Bergström
Kerstin Hessius
Lars Nyberg

 

 

Fotnoter

1) Beredningsgruppen för penningpolitik består av tjänstemän inom Riksbanken och leds av en av de vice riksbankscheferna. Vid direktionens möte redogörs för huvuddragen i den diskussion som förts av beredningsgruppen. Den uppfattning som kommer till uttryck i protokollet behöver inte delas av alla gruppens medlemmar, inklusive ordföranden.