Session 4: The central bank’s responsibility for price and macro stability

Ricardo Reis, Columbia University

Michael Woodford, Columbia University

Centralbankers unika roll att förse ett land med dess betalningsmedel gör att det är naturligt att de också är ansvariga för att hålla penningvärdet stabilt.

Sedan början på 1990-talet har det rått stor samsyn om att centralbankernas användande av ett flexibelt inflationsmål, som Riksbanken var en av de första att införa, har fungerat väl. Men utvecklingen sedan finanskrisen har gjort att detta ifrågasatts. Under flera år har många centralbanker inte lyckats nå upp till det uppsatta inflationsmålet. Främst har det diskuterats om inflationsmålet inte borde kompletteras med andra mål, som sysselsättning. Men också mål som kopplas till tillväxten i ekonomin, BNP, har till exempel föreslagits.

Ricardo Reis menade att centralbankerna visserligen använt sig av ett antal nya verktyg för att nå det flexibla inflationsmålet, däribland en ökad kommunikation om räntans riktning (forward guidance) och okonventionella åtgärder som kvantitativa lättnader (köp av obligationer på den öppna marknaden), men att betydligt mer fortfarande kan göras, utan att behöva ta till till exempel så kallade helikopterpengar.

Han förordade också mer regelstyrda mål för centralbankerna och att inflationsmålet inte alltid, men i högre utsträckning än idag, borde ersättas med ett mål för prisnivån i samhället, samt att större fokus ska läggas på sysselsättningen.

Michael Woodford framhöll att även om centralbankerna inte lyckats nå inflationsmålet så har det tjänat både centralbankerna och ekonomin i stort väl. Det flexibla inflationsmålet har stora fördelar eftersom det är lätt att förstå och är väl förankrat i många länder. Det är också relevant för enskilda individer och underlättar deras beslutsfattande, vilket inte är fallet med ett BNP-mål, som är mer abstrakt och lättare kan misstolkas av gemene man.

Det flexibla inflationsmålet har även spelat stor roll som ankare för förväntningarna om den framtida inflationen och har därmed haft stor betydelse för att minska den makroekonomiska instabiliteten i samband med finanskrisen 2007-2009; och även senare. Till skillnad från depressionsåren på 1930-talet sjönk inte inflationsförväntningarna under den senaste finanskrisen, vilket på 1930-talet orsakade mycket stora problem. Inte heller de senaste kraftiga svängningarna i oljepriset fick samma negativa samhällsekonomiska effekter som under 1970-talet, då den utlöste en destruktiv inflationsdrivande löneprisspiral.

Även om andra delmål, som sysselsättning och finansiell stabilitet, är viktiga och relevanta har dagens flexibla inflationsmål fördelar som gör att dess speciella status bör behållas, enligt Michael Woodford. Han menade att centralbankerna i sin kommunikation med marknaderna behöver komplettera det flexibla inflationsmålet med till exempel den förväntade BNP-utvecklingen för att skapa ett starkare samband mellan inflationsmålet och hur den allmänna ekonomin utvecklas.