Protokoll från det penningpolitiska mötet den 23 oktober 2013

Vid mötet konstaterades att den ekonomiska utvecklingen i både Sverige och omvärlden sedan en tid varit ungefär i linje med Riksbankens prognoser. BNP-tillväxten i Sverige var svagare än förväntat första halvåret men väntas ta fart mer påtagligt nästa år, mot bakgrund av såväl en förbättrad omvärldskonjunktur som en starkare inhemsk efterfrågan. Arbetsmarknaden har fortsatt att förbättras och nästa år väntas en mer påtaglig uppgång i sysselsättningen.

Inflationen har varit låg under en längre tid, men när konjunkturen stärks bedöms kostnader och priser stiga snabbare. Därmed ökar KPIF-inflationen till 2 procent under 2015. Skuldsättningen hos svenska hushåll fortsätter att vara hög, både i ett historiskt och internationellt perspektiv, vilket gör ekonomin sårbar för störningar.

Förutsättningarna för en konjunkturuppgång bedöms som goda men det finns också orosmoln, till exempel budgetproblematiken i USA, effekten av en normalisering av den amerikanska penningpolitiken på resten av världen och hanteringen av problemen inom banksektorn i euroområdet.

Mot bakgrund av den låga inflationen och för att stödja konjunkturuppgången var direktionen enig om att penningpolitiken behövde vara fortsatt expansiv. En majoritet på fyra ledamöter bedömde att det var lämpligt att låta reporäntan ligga kvar på 1 procent till slutet av 2014. Då väntas konjunkturen mer tydligt ha tagit fart och inflationen stiga, varpå räntan kan börja höjas mot en mer normal nivå. En räntesänkning nu skulle visserligen kunna föra inflationen något snabbare tillbaka till 2 procent men skulle också kunna öka de makroekonomiska riskerna med hushållens höga skuldsättning. En majoritet ansåg att en oförändrad reporänta det närmaste året var en lämplig avvägning mellan behovet av kortsiktig stimulans för att inflationen ska stiga mot målet och ett hänsynstagande till de risker som hänger samman med hushållens skuldsättning.

Två ledamöter förordade en sänkning av räntan med 0,25 procentenheter till 0,75 procent för att föra inflationen snabbare till målet. Dessa ledamöter bedömde att en sådan räntesänkning skulle ha liten effekt på risker som hänger samman med hushållens skuldsättning. De förespråkade sedan något olika höjningstakter.

Samtliga ledamöter var överens om att när väl åtgärder vidtagits inom makrotillsynen kommer förutsättningarna för penningpolitiken att påverkas. Det finns dock lite olika syn på i vilken mån makrotillsynsåtgärder redan kommit på plats och hur omfattande de till slut kommer att bli.

På mötet diskuterades också räntedifferensen mellan den svenska reporäntan och omvärldens styrräntor, realräntan och vilken typ av underlag man behöver för en bra analys av skuldsättningen. En diskussion om räntebanans koppling till ny information föranleddes av att två ledamöter argumenterade för att räntebanan inte nödvändigtvis skulle behöva ändras även om ekonomin skulle utveckla sig bättre än i huvudscenariot.

Läs hela protokollet från det penningpolitiska mötet.